Alison Killing: There’s a better way to die, and architecture can help

Översättare: Anette Smedberg Granskare: Annika Bidner

I'd like to tell you a story about death and architecture.

Låt mig berätta en historia om död och arkitektur.

A hundred years ago, we tended to die of infectious diseases like pneumonia,

För hundra år sedan dog vi av infektioner som lunginflammation,

that, if they took hold, would take us away quite quickly.

som, om de fick grepp, ganska omgående tog livet av oss.

We tended to die at home, in our own beds, looked after by family,

Man dog hemma, i sin säng, omgiven av sin familj,

although that was the default option

det var det vanligaste scenariot

because a lot of people lacked access to medical care.

eftersom man inte hade tillgång till sjukvård.

And then in the 20th century a lot of things changed.

Men på 1900-talet skedde stora förändringar.

We developed new medicines like penicillin

Nya mediciner som penicillin utvecklades

so we could treat those infectious diseases.

så infektionssjukdomar kunde botas.

New medical technologies like x-ray machines were invented.

Nya medicinska tekniker som röntgenmaskinen uppfanns.

And because they were so big and expensive,

Eftersom de var stora och dyra,

we needed large, centralized buildings to keep them in,

behövdes stora, centraliserade byggnader,

and they became our modern hospitals.

vilka blev grunden till våra moderna sjukhus.

After the Second World War,

Efter andra världskriget,

a lot of countries set up universal healthcare systems

utformade många länder allmänna sjukvårdssystem

so that everyone who needed treatment could get it.

så att de som behövde kunde få vård.

The result was that lifespans extended from about 45 at the start of the century

Det resulterade i att medellivslängden ökade från ca 45 år i början av 1900-talet

to almost double that today.

till nästan det dubbla idag.

The 20th century was this time of huge optimism about what science could offer,

1900-talet präglades av stor optimism kring vad vetenskapen kunde erbjuda,

but with all of the focus on life, death was forgotten,

men med allt fokus på livet, glömdes döden bort,

even as our approach to death changed dramatically.

även om inställningen till döden ändrades avsevärt.

Now, I'm an architect,

Jag arbetar som arkitekt,

and for the past year and a half I've been looking at these changes

och under de senaste 2,5 åren har jag studerat dessa förändringar

och betydelsen för arkitekturens relation till döden och döendet.

and at what they mean for architecture related to death and dying.

We now tend to die of cancer and heart disease,

Idag tenderar vi att dö av cancer och hjärtsjukdomar,

and what that means is that many of us will have a long period of chronic illness

vilket innebär att många av oss kommer att vara långvarigt sjuka

at the end of our lives.

i slutet av våra liv.

During that period,

Under den perioden

we'll likely spend a lot of time in hospitals and hospices and care homes.

kommer vi troligtvis spendera mycket tid på sjukhus, hospice och sjukhem.

Now, we've all been in a modern hospital.

Vi har väl alla besökt ett modernt sjukhus.

You know those fluorescent lights and the endless corridors

Ni känner till det fluorescerande ljuset, de ändlösa korridorerna

and those rows of uncomfortable chairs.

och raderna med obekväma stolar.

Hospital architecture has earned its bad reputation.

Sjukhusarkitekturen har förtjänat sitt dåliga rykte.

But the surprising thing is, it wasn't always like this.

Men överraskande nog har det inte alltid varit så här.

This is L'Ospedale degli Innocenti, built in 1419 by Brunelleschi,

Detta är L'Ospedale degli Innocenti, byggt 1419 av Brunelleschi,

who was one of the most famous and influential architects of his time.

som var en av de mest berömda och inflytelserika arkitekterna under sin tid.

And when I look at this building and then think about hospitals today,

När jag tittar på den och jämför med dagens sjukhus,

what amazes me is this building's ambition.

överraskas jag av byggnadens kvaliteter.

It's just a really great building.

Den är helt enkelt fantastisk.

It has these courtyards in the middle

Den har innergårdar

so that all of the rooms have daylight and fresh air,

så att alla rum får in dagsljus och friskluft,

and the rooms are big and they have high ceilings,

rummen är stora med högt i tak,

so they just feel more comfortable to be in.

så att de känns behagligare att vistas i.

And it's also beautiful.

Vacker är den också.

Somehow, we've forgotten that that's even possible for a hospital.

På något vis, har vi glömt att det ens är möjligt för ett sjukhus.

Om vi vill ha byggnader som är mer anpassade för döende,

Now, if we want better buildings for dying, then we have to talk about it,

måste vi börja diskutera det,

but because we find the subject of death uncomfortable,

men eftersom vi upplever ämnet som obehagligt,

we don't talk about it,

pratar vi inte om det,

och vi ifrågasätter inte heller hur samhället hanterar ämnet.

and we don't question how we as a society approach death.

One of the things that surprised me most in my research, though,

En av de saker som förvånade mig mest

i min forskning,

is how changeable attitudes actually are.

var hur attityderna förändrats genom åren.

This is the first crematorium in the U.K.,

Detta är det första krematoriet i Storbritannien,

which was built in Woking in the 1870s.

och det uppfördes i Working på 1870-talet.

And when this was first built, there were protests in the local village.

När det byggdes protesterade byborna.

Cremation wasn't socially acceptable, and 99.8 percent of people got buried.

Kremering var inte socialt accepterat, 99,8 procent av de döda begravdes.

And yet, only a hundred years later, three quarters of us get cremated.

Trots det kremeras 75 procent idag, bara 100 år senare.

People are actually really open to changing things

Människor är egentligen väldigt öppna för förändringar

if they're given the chance to talk about them.

om de får en chans att prata om dem.

So this conversation about death and architecture

Ett samtal kring död och arkitektur

was what I wanted to start when I did my first exhibition on it

var vad jag ville starta i samband med min första utställning

in Venice in June, which was called "Death in Venice."

i Venedig i juni, som hette "Döden i Venedig."

It was designed to be quite playful

Den var tänkt att vara ganska lekfull

so that people would literally engage with it.

så att folk skulle kunna delta aktivt.

This is one of our exhibits, which is an interactive map of London

Ett av utställningsföremålen, är en interaktiv karta över London

that shows just how much of the real estate in the city

som visar hur stor del av fastigheterna i centrum

is given over to death and dying,

som ägnas åt döden och döendet,

and as you wave your hand across the map,

när man sveper med handen över kartan,

the name of that piece of real estate, the building or cemetery, is revealed.

över fastigheter, byggnader eller kyrkogårdar, visas namnet på dem.

Another of our exhibits was a series of postcards

En annan del av utställningen visade en serie vykort

that people could take away with them.

som människor kunde ta med sig.

And they showed people's homes and hospitals

Det var bilder på människors hem och sjukhus, kyrkogårdar och bårhus,

and cemeteries and mortuaries,

and they tell the story of the different spaces

och de berättar om de olika platser

that we pass through on either side of death.

vi passerar både före och efter döden.

We wanted to show that where we die

Vi ville visa att platsen där vi dör är en viktig del för hur vi dör.

is a key part of how we die.

Now, the strangest thing was the way that visitors reacted to the exhibition,

Det märkligaste var

hur besökarna reagerade på utställningen,

especially the audio-visual works.

speciellt på de audiovisuella delarna.

We had people dancing and running and jumping

En del dansade och hoppade och sprang

as they tried to activate the exhibits in different ways,

för att aktivera de interaktiva delarna,

and at a certain point they would kind of stop

och rätt som det var stannade de

och påminde sig om att utställningen handlade om döden,

and remember that they were in an exhibition about death,

and that maybe that's not how you're supposed to act.

och att det kanske inte var så de förväntades göra.

But actually, I would question whether there is one way

Men frågan är om det bara finns

ett rätt sätt att agera på kring döden,

that you're supposed to act around death,

and if there's not, I'd ask you to think about what you think a good death is,

och om det inte är så, vill jag be er fundera kring

vad som är en bra död,

och hur ni tycker att en arkitektur som stöder det kan utformas,

and what you think that architecture that supports a good death might be like,

and mightn't it be a little less like this and a little more like this?

och om den i så fall skulle kunna vara lite mindre så här och lite mer så här?

Thank you.

Tack så mycket.

(Applause)

(Applåder)