It's not fair having 12 pairs of legs | Aimee Mullins

Översättare: Lisbeth Pekkari Granskare: Sana Safai

I was speaking to a group of about 300 kids,

Jag talade inför en grupp på ungefär 300 barn,

ages six to eight, at a children's museum,

mellan 6 och 8 år, vid ett barnmuseum.

and I brought with me a bag full of legs,

Jag tog med mig en väska full av ben,

similar to the kinds of things you see up here,

ungefär som de ni ser här uppe,

and had them laid out on a table for the kids.

och lade ut dem på ett bord för barnen.

And, from my experience, you know, kids are naturally curious

Min erfarenhet är att barn är naturligt nyfikna

about what they don't know, or don't understand,

på det de inte vet eller inte förstår

or is foreign to them.

eller det som är främmande för dem.

They only learn to be frightened of those differences

De lär sig bara att bli skrämda av sådana olikheter

when an adult influences them to behave that way,

när vuxna påverkar dem att bete sig så,

and maybe censors that natural curiosity,

och kanske censurerar den där naturliga nyfikenheten,

or you know, reins in the question-asking

eller ni vet, tyglar frågvisheten

in the hopes of them being polite little kids.

i hopp om att de ska bli artiga små barn.

So I just pictured a first grade teacher out in the lobby

Så jag såg framför mig en förstaklasslärare ute i foajén

with these unruly kids, saying, "Now, whatever you do,

med dessa bångstyriga barn, sägandes "Vad ni än gör,

don't stare at her legs."

stirra inte på hennes ben"

But, of course, that's the point.

Men det var förstås poängen.

That's why I was there, I wanted to invite them to look and explore.

Det var därför jag var där, jag ville bjuda in dem till att titta och utforska.

So I made a deal with the adults

Så jag kom överens med de vuxna

that the kids could come in without any adults for two minutes

om att barnen skulle komma in, utan vuxna, i två minuter,

on their own.

helt själva.

The doors open, the kids descend on this table of legs,

Dörrarna öppnas, barnen kastar sig över benbordet,

and they are poking and prodding, and they're wiggling toes,

de petar och knuffas, de viftar på tårna

and they're trying to put their full weight on the sprinting leg

och de försöker lägga hela sin vikt på det fjädrande benet

to see what happens with that.

för att se vad som händer.

And I said, "Kids, really quickly --

Jag sa, "Barn, lite snabbt bara -

I woke up this morning, I decided I wanted to be able to jump over a house --

jag vaknade i morse och bestämde att jag vill kunna hoppa över ett hus -

nothing too big, two or three stories --

inget jättestort, bara två eller tre våningar -

but, if you could think of any animal, any superhero, any cartoon character,

men om ni tänker er något djur, en superhjälte, någon tecknad figur,

anything you can dream up right now,

vad som helst som ni kan fantisera ihop precis nu,

what kind of legs would you build me?"

hurdana ben skulle ni bygga till mig?"

And immediately a voice shouted, "Kangaroo!"

Genast ropade en röst, "Känguru!"

"No, no, no! Should be a frog!"

"Nej, nej, nej, det borde vara en groda!"

"No. It should be Go Go Gadget!"

"Nej, det borde vara Go Go Gadget!"

"No, no, no! It should be the Incredibles."

"Nej, The Incredibles"

And other things that I don't -- aren't familiar with.

Och andra som jag inte -- känner till.

And then, one eight-year-old said,

Sedan sa en åttaåring:

"Hey, why wouldn't you want to fly too?"

"Varför skulle du inte vilja flyga också?"

And the whole room, including me, was like, "Yeah."

Och alla i rummet, även jag, var liksom "Yeah"

(Laughter)

(skratt)

And just like that, I went from being a woman

Och bara sådär, gick jag från att vara en kvinna

that these kids would have been trained to see as "disabled"

som dessa barn skulle ha tränats att se som "handikappad"

to somebody that had potential that their bodies didn't have yet.

till att vara någon med möjligheter som deras kroppar inte har än.

Somebody that might even be super-abled.

Någon som kanske till och med har superförmågor.

Interesting.

Intressant.

So some of you actually saw me at TED, 11 years ago.

En del av er såg mig på TED för 11 år sedan.

And there's been a lot of talk about how life-changing this conference is

Det har pratats en del om hur livsförändrande den här konferensen är

for both speakers and attendees, and I am no exception.

för både talare och åhörare och jag är inget undantag.

TED literally was the launch pad to the next decade of my life's exploration.

TED var bokstavligt talat en språngbräda till det nästa decenniet i min livsutforskning.

At the time, the legs I presented were groundbreaking in prosthetics.

Vid den tiden visade jag upp ben som var banbrytande inom prostetiken.

I had woven carbon fiber sprinting legs

Jag hade sprintben gjorda av vävd kolfiber,

modeled after the hind leg of a cheetah,

modellerade efter gepardens bakben,

which you may have seen on stage yesterday.

som ni kan ha sett här igår.

And also these very life-like, intrinsically painted silicone legs.

Men även väldigt naturtrogna, realistiskt målade silikonben.

So at the time, it was my opportunity to put a call out

Då hade jag möjligheten att be

to innovators outside the traditional medical prosthetic community

innovatörer utanför den traditionella medicinska prostetiken

to come bring their talent to the science and to the art

att ta sin talang till vetenskapen och till konsten

of building legs.

att bygga ben,

So that we can stop compartmentalizing form, function and aesthetic,

så att vi kan sluta dela upp form, funktion och estetik

and assigning them different values.

och ge dem olika värden.

Well, lucky for me, a lot of people answered that call.

Turligt nog för mig så var det många som hörde av sig,

And the journey started, funny enough, with a TED conference attendee --

och resan startade lustigt nog med en TED-åhörare --

Chee Pearlman, who hopefully is in the audience somewhere today.

Chee Pearlman, som förhoppningsvis finns någonstans i publiken idag.

She was the editor then of a magazine called ID,

Hon var redaktör på tidningen ID,

and she gave me a cover story.

och hon gav mig ett omslag.

This started an incredible journey.

Detta startade en otrolig resa.

Curious encounters were happening to me at the time;

Jag upplevde märkliga möten och sammanträffanden;

I'd been accepting numerous invitations to speak

jag hade tackat ja till många inbjudningar att tala

on the design of the cheetah legs around the world.

om gepardbenens design, runtom i världen

And people would come up to me after the conference, after my talk,

Människor kom fram till mig efter konferenser,

men and women.

män och kvinnor,

And the conversation would go something like this,

och konversationerna kunde låta ungefär så här,

"You know Aimee, you're very attractive.

"Vet du Aimee, du är väldigt attraktiv.

You don't look disabled."

Du ser inte alls handikappad ut"

(Laughter)

(skratt)

I thought, "Well, that's amazing,

Jag tänkte "Ja, det är fantastiskt,

because I don't feel disabled."

för jag känner mig inte handikappad".

And it really opened my eyes to this conversation

Detta öppnade mina ögon för ett samtal

that could be explored, about beauty.

som skulle kunna utforskas, om skönhet.

What does a beautiful woman have to look like?

Hur måste en vacker kvinna se ut?

What is a sexy body?

Vad är en sexig kropp?

And interestingly, from an identity standpoint,

Och, väldigt intressant ur en identitetssynvinkel,

what does it mean to have a disability?

vad betyder "att ha ett handikapp"?

I mean, people -- Pamela Anderson has more prosthetic in her body than I do.

Jag menar -- Pamela Anderson har fler proteser i sin kropp än jag har i min.

Nobody calls her disabled.

Och ingen kallar henne handikappad.

(Laughter)

(skratt)

So this magazine, through the hands of graphic designer Peter Saville,

Så den här tidningen gick, genom grafiska designern Peter Saville,

went to fashion designer Alexander McQueen, and photographer Nick Knight,

till modedesignern Alexander McQueen och fotografen Nick Knight

who were also interested in exploring that conversation.

som också var intresserade av att utforska det där samtalet.

So, three months after TED I found myself on a plane

Så, tre månader efter TED satt jag på ett plan

to London, doing my first fashion shoot,

till London för att göra min första modefotografering,

which resulted in this cover --

vilket resulterade i det här omslaget --

"Fashion-able"?

Fashion-able?

Three months after that, I did my first runway show for Alexander McQueen

Tre månader efter det gjorde jag min första modevisning för Alexander McQueen

on a pair of hand-carved wooden legs made from solid ash.

på ett par handsnidade träben gjorda av massiv ask.

Nobody knew -- everyone thought they were wooden boots.

Ingen visste -- alla trodde att det var trästövlar.

Actually, I have them on stage with me:

Jag har faktiskt med dem här på scenen:

grapevines, magnolias -- truly stunning.

Vinrankor, magnolior, verkligen fantastiska.

Poetry matters.

Poesi spelar roll.

Poetry is what elevates the banal and neglected object

Poesi höjer det banala och bortglömda

to a realm of art.

till att vara konst.

It can transform the thing that might have made people fearful

Det kan förvandla något som kan ha skrämt folk

into something that invites them to look,

till något som bjuder in dem att titta,

and look a little longer,

titta lite till,

and maybe even understand.

och kanske till och med förstå.

I learned this firsthand with my next adventure.

Jag lärde mig detta på mitt nästa äventyr,

The artist Matthew Barney, in his film opus called the "The Cremaster Cycle."

med konstnären Matthew Barney i hans filmopus "The Cremaster Cycle".

This is where it really hit home for me --

Här slog det mig verkligen --

that my legs could be wearable sculpture.

att mina ben kan vara bärbara skulpturer.

And even at this point, I started to move away from the need to replicate human-ness

Vid den punkten började jag släppa behovet att kopiera mänsklighet

as the only aesthetic ideal.

som det enda estetiska idealet.

So we made what people lovingly referred to as glass legs

Så vi gjorde det som folk kärleksfullt kallade "glasben",

even though they're actually optically clear polyurethane,

trots att de faktiskt är gjorda av klar polyuretan,

a.k.a. bowling ball material.

alltså bowlingklotmaterial.

Heavy!

Tungt!

Then we made these legs that are cast in soil

Sedan gjorde vi dessa ben, av jord

with a potato root system growing in them, and beetroots out the top,

med ett potatisrotsystem i sig, rödbetor högst upp

and a very lovely brass toe.

och en ljuvlig mässingstå.

That's a good close-up of that one.

Det där är en bra närbild.

Then another character was a half-woman, half-cheetah --

En annan figur var till hälften kvinna, till hälften gepard --

a little homage to my life as an athlete.

en liten hyllning till mitt liv som idrottare.

14 hours of prosthetic make-up

14 timmar makeup

to get into a creature that had articulated paws,

för att komma in i figuren med tydliga tassar,

claws and a tail that whipped around,

klor och en piskande svans,

like a gecko.

som en gecko.

(Laughter)

(skratt)

And then another pair of legs we collaborated on were these --

Ett annat par ben som vi samarbetade kring var dessa...

look like jellyfish legs,

som ser ut som manetben.

also polyurethane.

Också polyuretan.

And the only purpose that these legs can serve,

Den enda funktion dessa ben kan fylla,

outside the context of the film,

utanför filmens sammanhang,

is to provoke the senses and ignite the imagination.

är att väcka sinnen och fantasi.

So whimsy matters.

Så stolligheter spelar roll.

Today, I have over a dozen pair of prosthetic legs

Idag har jag mer än ett dussin par ben

that various people have made for me,

som olika människor har gjort till mig,

and with them I have different negotiations of the terrain under my feet,

och med dem har jag olika förhållanden till marken under mina fötter.

and I can change my height --

Och jag kan ändra min längd --

I have a variable of five different heights.

jag har fem olika benlängder

(Laughter)

(skratt)

Today, I'm 6'1".

Idag är jag 185 cm lång.

And I had these legs made a little over a year ago

Dessa ben gjordes för ett år sedan

at Dorset Orthopedic in England

vid Dorset Orthopaedic i England.

and when I brought them home to Manhattan,

Jag tog hem dem till Manhattan

my first night out on the town, I went to a very fancy party.

och första kvällen ute på stan var jag på en lyxig fest.

And a girl was there who has known me for years

Där var en tjej som har känt mig i många år

at my normal 5'8".

i min vanliga längd, 173 cm.

Her mouth dropped open when she saw me,

Hon tappade hakan när hon såg mig,

and she went, "But you're so tall!"

och sa "Men du är så lång!"

And I said, "I know. Isn't it fun?"

Och jag sa "Jag vet, visst är det kul?"

I mean, it's a little bit like wearing stilts on stilts,

Jag menar, det är lite som att ha styltor på styltor,

but I have an entirely new relationship to door jams

men jag har ett helt nytt förhållande till dörrkarmar

that I never expected I would ever have.

som jag aldrig väntat mig att ha.

And I was having fun with it.

Och jag hade kul med det.

And she looked at me,

Hon tittade på mig

and she said, "But, Aimee, that's not fair."

och sa "Men Aimee, det är inte rättvist".

(Laughter)

(skratt)

(Applause)

(applåder)

And the incredible thing was she really meant it.

Och det otroliga var att hon faktiskt menade det.

It's not fair that you can change your height,

Det är inte rättvist att kunna ändra sin längd

as you want it.

som man vill.

And that's when I knew --

Det var då jag förstod --

that's when I knew that the conversation with society

då förstod jag att samtalet med samhället

has changed profoundly

hade ändrats mycket

in this last decade.

det senaste decenniet.

It is no longer a conversation about overcoming deficiency.

Det är inte längre ett samtal om att överkomma bristfälligheter.

It's a conversation about augmentation.

Det är ett samtal om förhöjning.

It's a conversation about potential.

Ett samtal om potential.

A prosthetic limb doesn't represent the need to replace loss anymore.

En protes representerar inte längre ett behov av att ersätta något man förlorat.

It can stand as a symbol that the wearer

Den kan vara en symbol för att bäraren

has the power to create whatever it is that they want to create

har kraften att skapa vad man helst vill skapa

in that space.

i det utrymmet.

So people that society once considered to be disabled

Människor som samhället en gång såg som handikappade

can now become the architects of their own identities

kan nu bli sina egna identiteters arkitekter

and indeed continue to change those identities

och också fortsätta förändra dessa identiteter

by designing their bodies

genom att designa sina egna kroppar

from a place of empowerment.

utifrån en känsla av självbestämmande.

And what is exciting to me so much right now

Det som är så spännande just nu

is that by combining cutting-edge technology --

är att genom att kombinera den senaste teknologin --

robotics, bionics --

robotik, bionik --

with the age-old poetry,

med uråldrig poesi,

we are moving closer to understanding our collective humanity.

kommer vi närmare att förstå vår kollektiva mänsklighet.

I think that if we want to discover the full potential

Jag tror att om vi vill upptäcka vår mänsklighets

in our humanity,

fulla potential,

we need to celebrate those heartbreaking strengths

så måste vi hylla de hjärtslitande styrkor

and those glorious disabilities that we all have.

och de ärorika handikapp vi alla har.

I think of Shakespeare's Shylock:

Jag tänker på Shakespeares Shylock;

"If you prick us, do we not bleed,

"Om ni sticker oss, blöder vi inte?

and if you tickle us, do we not laugh?"

Om ni kittlar oss, skrattar vi inte?"

It is our humanity,

Det är vår mänsklighet

and all the potential within it,

och all potential i den,

that makes us beautiful.

som gör oss vackra.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(applåd)