Matthew O'Reilly: "Am I dying?" The honest answer.

Översättare: Helena Jonsson Granskare: Sara Riggare

I've been a critical care EMT for the past seven years in Suffolk County, New York.

Jag har varit ambulanssjukvårdare i New York de senaste sju åren.

I've been a first responder in a number of incidents

Jag har varit först på plats

ranging from car accidents to Hurricane Sandy.

vid allt från bilolyckor till orkanen Sandy.

If you are like most people, death might be

Om du är som de flesta, är döden

one of your greatest fears.

kanske en av dina största rädslor.

Some of us will see it coming.

En del vet när döden nalkas.

Some of us won't.

En del inte.

There is a little-known documented medical term

Det finns ett uttryck:

called impending doom.

"Att vistas i dödens väntrum"

It's almost a symptom.

Det är nästan ett symptom.

As a medical provider, I'm trained to respond

Vi är utbildade att hantera

to this symptom like any other,

detta symptom precis som alla andra,

so when a patient having a heart attack looks at me

så när någon med en hjärtattack

and says, "I'm going to die today,"

säger till oss: "Jag kommer dö idag",

we are trained to reevaluate the patient's condition.

så är vi utbildade att utvärdera patientens tillstånd.

Throughout my career, I have responded

Under min karriär har jag ryckt ut

to a number of incidents where the patient

ett antal gånger till patienter

had minutes left to live

som bara haft minuter kvar att leva

and there was nothing I could do for them.

och det inte funnits något jag kunnat göra för dem.

With this, I was faced with a dilemma:

Jag ställdes inför ett dilemma:

Do I tell the dying that they are about to face death,

Ska jag säga till de döende att de snart ska dö,

or do I lie to them to comfort them?

eller ska jag ljuga för att trösta dem?

Early in my career, I faced this dilemma

I början av min karriär löste jag det

by simply lying.

genom att helt enkelt ljuga.

I was afraid.

Jag var rädd.

I was afraid if I told them the truth,

Jag var rädd för att om jag sade sanningen

that they would die in terror, in fear,

skulle de dö under skräck, rädsla,

just grasping for those last moments of life.

och förgäves klamra sig kvar vid de sista ögonblicken i livet.

That all changed with one incident.

Det ändrades helt vid en incident.

Five years ago, I responded to a motorcycle accident.

För fem år sedan ryckte jag ut till en motorcykelolycka.

The rider had suffered critical, critical injuries.

Motorcyklisten hade fått mycket allvarliga skador.

As I assessed him, I realized that there was nothing

När jag undersökte honom insåg jag att det inte fanns

that could be done for him,

något att göra för honom,

and like so many other cases, he looked me in the eye

och som i så många andra fall tittade han mig i ögonen

and asked that question: "Am I going to die?"

och ställde frågan: "Kommer jag att dö?"

In that moment, I decided to do something different.

Då bestämde jag mig för att göra något annorlunda.

I decided to tell him the truth.

Jag bestämde mig för att säga honom sanningen.

I decided to tell him that he was going to die

Jag bestämde mig för att säga att han skulle dö

and that there was nothing I could do for him.

och att det inte fanns något jag kunde göra för honom.

His reaction shocked me to this day.

Hans reaktion chockar mig än idag.

He simply laid back and had a look

Han bara lutade sig tillbaka

of acceptance on his face.

och såg ut att acceptera det som hände.

He was not met with that terror or fear

Han upplevde inte den skräck eller rädsla

that I thought he would be.

som jag befarat.

He simply laid there, and as I looked into his eyes,

Han bara låg där, och när jag tittade honom i ögonen

I saw inner peace and acceptance.

såg jag inre lugn och acceptans.

From that moment forward, I decided

Från och med då bestämde jag mig för

it was not my place to comfort the dying with my lies.

att det inte var upp till mig att lugna de döende med lögner.

Having responded to many cases since then

Sedan dess har jag ryckt ut många gånger

where patients were in their last moments

till patienter som inte har långt kvar

and there was nothing I could do for them,

och det inte finns något att göra,

in almost every case,

och nästan alltid

they have all had the same reaction to the truth,

har de reagerat på samma sätt inför sanningen:

of inner peace and acceptance.

med inre lugn och acceptans.

In fact, there are three patterns

Det finns tre mönster

I have observed in all these cases.

som går igen i alla dessa fall.

The first pattern always kind of shocked me.

Det första chockar mig alltid lite.

Regardless of religious belief or cultural background,

Oberoende av religiös övertygelse eller kulturell bakgrund,

there's a need for forgiveness.

finns ett behov av att få förlåtelse.

Whether they call it sin

Vare sig de kallar det synd

or they simply say they have a regret,

eller de säger att de ångrar sig,

their guilt is universal.

så är deras känsla av skuld genomgående.

I had once cared for an elderly gentleman

Jag tog hand om en äldre herre

who was having a massive heart attack.

som fick en kraftig hjärtattack.

As I prepared myself and my equipment

Jag förberedde mig själv och utrustningen

for his imminent cardiac arrest,

för hans förestående hjärtstillestånd,

I began to tell the patient of his imminent demise.

och började berätta för patienten om hans förestående frånfälle.

He already knew by my tone of voice and body language.

Han hade redan förstått det på mitt tonfall och kroppsspråk.

As I placed the defibrillator pads on his chest,

När jag placerade defibrillatorns sladdar på hans bröst,

prepping for what was going to happen,

och förberedde mig på det som komma skulle,

he looked me in the eye and said,

så tittade han mig i ögonen och sa:

"I wish I had spent more time with my children and grandchildren

"Jag önskar att jag varit mer med mina barn och barnbarn.

instead of being selfish with my time."

istället för att vara så självisk med min tid."

Faced with imminent death,

Han stod inför sin död,

all he wanted was forgiveness.

och allt han ville ha var förlåtelse.

The second pattern I observe

Det andra jag lagt märke till

is the need for remembrance.

är behovet av hågkomst.

Vare sig det var att bli ihågkommen av mig

Whether it was to be remembered in my thoughts

or their loved ones', they needed to feel

eller sina familjer, så behövde de veta

that they would be living on.

att de skulle leva vidare.

There's a need for immortality

Det finns ett behov av odödlighet

within the hearts and thoughts of their loved ones,

i sina käras hjärtan och tankar,

myself, my crew, or anyone around.

eller hos mig, eller någon annan i närheten.

Countless times, I have had a patient look me in the eyes

Oräkneliga gånger har en patient sett mig i ögonen

and say, "Will you remember me?"

och sagt: "Kommer du minnas mig?"

The final pattern I observe

Det sista mönstret jag observerat

always touched me the deepest, to the soul.

berör mig alltid mest, ända in i själen.

The dying need to know that their life had meaning.

De döende behöver höra att deras liv haft en mening.

They need to know that they did not waste their life

De behöver höra att de inte slösade bort sina liv

on meaningless tasks.

på meningslösa ting.

This came to me very, very early in my career.

Detta blev jag medveten om väldigt tidigt i min karriär.

I had responded to a call.

Jag hade ryckt ut på ett nödsamtal.

There was a female in her late 50s

Det var en kvinna i 50-årsåldern

severely pinned within a vehicle.

som satt fastklämd i en bil.

She had been t-boned at a high rate of speed,

Hon hade blivit rammad i hög hastighet,

critical, critical condition.

och var i ett mycket allvarligt tillstånd.

As the fire department worked to remove her from the car,

Medan brandkåren försökte få loss henne ur bilen

I climbed in to begin to render care.

så klättrade jag in och började ge henne vård.

As we talked, she had said to me,

Hon sa till mig:

"There was so much more I wanted to do with my life."

"Det var så mycket mer jag hade tänkt göra med mitt liv."

She had felt she had not left her mark on this Earth.

Hon tyckte att hon inte lämnat något avtryck på denna jord.

As we talked further, it would turn out

Vi fortsatte prata och jag fick veta

that she was a mother of two adopted children

att hon var mor till två adopterade barn

who were both on their way to medical school.

som båda skulle plugga medicin.

Because of her, two children

Tack vare henne hade två barn

had a chance they never would have had otherwise

fått en chans de aldrig skulle fått annars,

and would go on to save lives in the medical field

och nu skulle de snart rädda liv

as medical doctors.

som läkare.

It would end up taking 45 minutes

Det tog hela 45 minuter

to free her from the vehicle.

att få loss henne ur bilen.

However, she perished prior to freeing her.

Tyvärr så dog hon innan hon kom loss.

I believed what you saw in the movies:

Jag trodde på det man såg på film:

when you're in those last moments

när ens sista stund är kommen

that it's strictly terror, fear.

känner man bara skräck, rädsla.

I have come to realize, regardless of the circumstance,

Nu vet jag att - oberoende av omständigheterna -

it's generally met with peace and acceptance,

att man för det mesta möter döden med lugn och acceptans.

that it's the littlest things, the littlest moments,

Det är de små sakerna, små händelserna,

the littlest things you brought into the world

det lilla man bidragit med i världen,

that give you peace in those final moments.

som ger en människa lugn i de sista ögonblicken.

Thank you.

Tack!

(Applause)

(Applåder)