Janine di Giovanni: What I saw in the war

Translator: Joseph Geni Reviewer: Morton Bast

Översättare: Nadya Alasad Granskare: Lisbeth Pekkari

This is how war starts.

Så här börjar kriget.

One day you're living your ordinary life,

En dag lever du ditt vanliga liv,

you're planning to go to a party,

du planerar att gå på en fest,

you're taking your children to school,

du lämnar dina barn på skolan,

you're making a dentist appointment.

du bokar tid hos tandläkaren.

The next thing, the telephones go out,

Sedan slutar telefonerna att fungera,

the TVs go out, there's armed men on the street,

TV:n också, det finns beväpnade män på gatan,

there's roadblocks.

det finns hinder på vägarna.

Your life as you know it goes into suspended animation.

Ditt liv som du känner går in i viloläge.

It stops.

Det stannar.

I'm going to steal a story from a friend of mine,

Jag kommer att sno en berättelse från en vän till mig,

a Bosnian friend, about what happened to her,

en bosnisk vän, om vad som hände med henne,

because I think it will illustrate for you exactly what it feels like.

eftersom jag tror att det kommer att förtydliga exakt hur det känns.

She was walking to work one day in April, 1992,

Hon gick till jobbet en dag i april 1992,

in a miniskirt and high heels. She worked in a bank.

i en kort kjol och höga klackar. Hon arbetade i en bank.

She was a young mother. She was someone who liked to party.

Hon var en ung mamma. Hon gillade att festa.

Great person.

Härlig person.

And suddenly she sees a tank

Och plötsligt ser hon en stridsvagn

ambling down the main road of Sarajevo

köra långsamt nedför huvudvägen i Sarajevo

knocking everything out of its path.

och slå ner allt längs sin väg.

She thinks she's dreaming, but she's not.

Hon tror att det är en dröm, men det är inte.

And she runs as any of us would have done

Och hon springer som vi skulle ha gjort,

and takes cover, and she hides behind a trash bin,

tar skydd och gömmer sig bakom en soptunna

in her high heels and her miniskirt.

i höga klackar och kort kjol.

And as she's hiding there, she's feeling ridiculous,

Och när hon gömmer där, känner hon sig löjlig,

but she's seeing this tank go by with soldiers

men hon ser stridsvagnen köra förbi med soldater

and people all over the place and chaos

och människor överallt och kaos

and she thinks, "I feel like Alice in Wonderland

och hon tänker: "Jag känner mig som Alice i Underlandet

going down the rabbit hole,

som går ner i kaninhålet,

down, down, down into chaos,

ner, ner, ner till kaoset,

and my life will never be the same again."

och mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen."

A few weeks later, my friend was in a crowd of people

Några veckor senare var min vän i en folkmassa

pushing with her infant son in her arms

med sitt spädbarn i armarna

to give him to a stranger on a bus,

för att ge honom till en främling i bussen

which was one of the last buses leaving Sarajevo

som var en av de sista bussarna som lämnade Sarajevo

to take children out so they could be safe.

som skulle ta ut barn så att de kan vara säkra.

And she remembers struggling with her mother to the front,

Hon minns att hon kämpade sig fram med sin mamma,

crowds and crowds of people, "Take my child! Take my child!"

genom folkmassan: "Ta mitt barn! Ta mitt barn!"

and passing her son to someone through a window.

och räckte över sin son till någon genom ett fönster.

And she didn't see him for years.

Hon såg honom inte på åratal.

The siege went on for three and a half years,

Belägringen pågick i tre och ett halvt år,

and it was a siege without water,

och det var en belägring utan vatten,

without power, without electricity, without heat, without food,

utan ström, utan värme, utan mat,

in the middle of Europe, in the middle of the 20th century.

i mitten av Europa, i mitten av 1900-talet.

I had the honor of being one of those reporters

Jag hade äran att vara en av de reportrar

that lived through that siege,

som levde genom den belägringen,

and I say I have the honor and the privilege of being there

och jag säger att jag har äran och förmånen att vara där

because it's taught me everything,

för det har lärt mig allt,

not just about being a reporter, but about being a human being.

inte bara om att vara en reporter, utan om att vara en människa.

I learned about compassion.

Jag lärde mig om medkänsla.

I learned about ordinary people who could be heroes.

Jag lärde mig om vanliga människor som kunde vara hjältar.

I learned about sharing. I learned about camaraderie.

Jag lärde mig att dela med mig. Jag lärde mig om kamratskap.

Most of all, I learned about love.

Mest av allt lärde jag mig om kärlek.

Even in the midst of terrible destruction and death and chaos,

Till och med mitt i fruktansvärd förstörelse, död och kaos

I learned how ordinary people could help their neighbors,

lärde jag mig hur vanliga människor kunde hjälpa sina grannar,

share food, raise their children,

dela mat, uppfostra sina barn,

drag someone who's being sniped at from the middle of the road

dra någon som blir skjuten bort från vägen,

even though you yourself were endangering your life,

även om du själv äventyrar ditt liv,

helping people get into taxis who were injured

hjälpa skadade människor att komma in i taxibilar

to try to take them to hospitals.

för att försöka ta dem till sjukhus.

I learned so much about myself.

Jag lärde mig så mycket om mig själv.

Martha Gellhorn, who's one of my heroes, once said,

Martha Gellhorn, en av mina hjältar, sa en gång:

"You can only love one war. The rest is responsibility."

"Du kan bara älska ett enda krig. Resten är ansvar."

I went on to cover many, many, many wars after that,

Jag fortsatte med att täcka många, många, många krig efter det,

so many that I lost count,

så många att jag tappade räkningen,

but there was nothing like Sarajevo.

men inget var som Sarajevo.

Last April, I went back to a very strange --

I april förra året gick jag tillbaka till en väldigt konstig...

what I called a deranged high school reunion.

Det jag kallade en sinnessjuk gymnasieåterträff.

What it was, was the 20th anniversary of the siege,

Det var tjugoårsdagen av belägringen,

the beginning of the siege of Sarajevo,

början på belägringen av Sarajevo,

and I don't like the word "anniversary," because it sounds like a party,

och jag gillar inte ordet "årsdag", för det låter som en fest,

and this was not a party.

och detta var inte en fest.

It was a very somber gathering of the reporters

Det var en mycket dyster samling av reportrar

that worked there during the war, humanitarian aid workers,

som arbetade där under kriget, humanitära hjälparbetare

and of course the brave and courageous people of Sarajevo themselves.

och naturligtvis de modiga och tuffa människorna från Sarajevo.

And the thing that struck me the most,

Och det som drabbade mig mest,

that broke my heart,

som krossade mitt hjärta,

was walking down the main street of Sarajevo,

var att gå längs huvudgatan i Sarajevo,

where my friend Aida saw the tank coming 20 years ago,

där min vän Aida såg stridsvagnen komma för 20 år sedan,

and in that road were more than 12,000 red chairs,

och på den vägen fanns det fler än 12 000 röda stolar,

empty,

tomma

and every single one of them symbolized

och varenda stol symboliserade

a person who had died during the siege,

en person som dog under belägringen,

just in Sarajevo, not in all of Bosnia,

bara i Sarajevo, inte i hela Bosnien,

and it stretched from one end of the city

och det sträckte sig från ena änden av staden

to a large part of it,

till en stor del av den,

and the saddest for me were the tiny little chairs

och det sorgligaste för mig var de små stolarna

for the children.

för barnen.

I now cover Syria,

Jag täcker nu Syrien

and I started reporting it because I believed that

och jag började rapportera det eftersom jag tyckte

it needs to be done.

att det måste göras.

I believe a story there has to be told.

Jag tror att en historia där måste berättas.

I see, again, a template of the war in Bosnia.

Jag ser återigen en mall för kriget i Bosnien.

And when I first arrived in Damascus,

Och när jag först anlände till Damaskus

I saw this strange moment where people

såg jag detta konstiga ögonblick där människor

didn't seem to believe that war was going to descend,

inte tycktes tro att kriget skulle komma,

and it was exactly the same in Bosnia

och det var exakt samma i Bosnien

and nearly every other country I've seen where war comes.

och nästan alla andra länder som jag har sett var krig kommer.

People don't want to believe it's coming,

Människor vill inte tro att det kommer,

so they don't leave, they don't leave before they can.

så de lämnar inte, de lämnar inte innan de kan.

They don't get their money out.

De tar inte ut sina pengar.

They stay because you want to stay in your home.

De stannar för att man vill stanna i sitt hem.

And then war and chaos descend.

Och sedan kommer krig och kaos.

Rwanda is a place that haunts me a lot.

Rwanda är ett ställe som hemsöker mig.

In 1994, I briefly left Sarajevo to go report the genocide in Rwanda.

År 1994 lämnade jag Sarajevo tillfälligt för att rapportera om folkmordet i Rwanda.

Between April and August, 1994,

Mellan april och augusti 1994,

one million people were slaughtered.

slaktades en miljon människor.

Now if those 12,000 chairs freaked me out

Om de 12 000 stolarna skrämmer mig

with the sheer number,

på grund av det stora antalet,

I want you just for a second to think of a million people.

vill jag att ni bara för en stund tänker på en miljon människor.

And to give you some example, I remember

Och för att ge er några exempel, minns jag

standing and looking down a road as far as I could see,

att jag stod och tittade längs en väg så långt jag kunde se,

at least a mile, and there were bodies piled twice my height

åtminstone en kilometer, och kroppar var staplade i tre meters högar

of the dead.

av döda.

And that was just a small percentage of the dead.

Och det var bara en liten procentandel av de döda.

And there were mothers holding their children

Och det fanns mödrar som höll sina barn

who had been caught in their last death throes.

som hade fångats i sin sista dödskamp.

So we learn a lot from war,

Så vi lär oss mycket från krig,

and I mention Rwanda

och jag nämner Rwanda

because it is one place, like South Africa,

eftersom det är ett ställe, som Sydafrika,

where nearly 20 years on, there is healing.

där det pågår läkning efter 20 år.

Fifty-six percent of the parliamentarians are women,

Femtiosex procent av parlamentarikerna är kvinnor,

which is fantastic,

vilket är fantastiskt,

and there's also within the national constitution now,

och det finns också inom den nationella konstitutionen nu,

you're actually not allowed to say Hutu or Tutsi.

att man faktiskt inte får lov att säga Hutu eller Tutsi.

You're not allowed to identify anyone by ethnicity,

Man får inte identifiera någon efter etnicitet,

which is, of course, what started the slaughter in the first place.

vilket naturligtvis är det som startade slakten i första hand.

And an aid worker friend of mine told me the most beautiful story,

En annan hjälparbetare berättade för mig den vackraste historien,

or I find it beautiful.

enligt mitt tycke.

There was a group of children, mixed Hutus and Tutsis,

Det fanns en grupp barn, blandade hutuer och tutsier

and a group of women who were adopting them,

och en grupp kvinnor som adopterade dem,

and they lined up and one was just given to the next.

och de radade upp och en gavs bara till nästa.

There was no kind of compensation for, you're a Tutsi,

Det fanns ingen typ av kompensation för, du är en Tutsi,

you're a Hutu, you might have killed my mother,

du är en Hutu, du kanske har dödat min mor,

you might have killed my father.

du kan ha dödat min far.

They were just brought together in this kind of reconciliation,

De samlades i en slags försoning,

and I find this remarkable.

och jag tycker det är anmärkningsvärt.

So when people ask me how I continue to cover war,

Så när folk frågar mig hur jag fortsätter att täcka krig

and why I continue to do it,

och varför jag fortsätter att göra det

this is why.

är det därför.

When I go back to Syria, next week in fact,

När jag åker tillbaka till Syrien, faktiskt nästa vecka,

what I see is incredibly heroic people,

ser jag otroligt heroiska människor,

some of them fighting for democracy,

några av dem kämpar för demokrati,

for things we take for granted every single day.

för saker som vi tar för givet varje dag.

And that's pretty much why I do it.

Och det är därför jag gör det.

In 2004, I had a little baby boy,

År 2004 fick jag en liten pojke,

and I call him my miracle child,

och jag kallar honom mitt underbarn,

because after seeing so much death

för efter att ha sett så mycket död

and destruction and chaos and darkness in my life,

och förstörelse och kaos och mörker i mitt liv,

this ray of hope was born.

föddes denna stråle av hopp.

And I called him Luca, which means "The bringer of light,"

Och jag kallade honom Luca, vilket betyder "Ljusbringare",

because he does bring light to my life.

för han ger ljus i mitt liv.

But I'm talking about him because when he was four months old,

Men jag pratar om honom för att när han var fyra månader gammal

my foreign editor forced me to go back to Baghdad

tvingade min utländska redaktör mig att åka tillbaka till Bagdad

where I had been reporting all throughout the Saddam regime

där jag rapporterade under hela Saddam-regimen

and during the fall of Baghdad and afterwards,

och under Bagdads fall och därefter,

and I remember getting on the plane in tears,

och jag minns att jag gick ombord med tårar,

crying to be separated from my son,

grät över att skiljas från min son,

and while I was there,

och medan jag var där,

a quite famous Iraqi politician who was a friend of mine

sa en ganska berömd irakisk politiker som var en vän

said to me, "What are you doing here?

till mig: "Vad gör du här?

Why aren't you home with Luca?"

Varför är du inte hemma med Luca?"

And I said, "Well, I have to see." It was 2004

Och jag sa: "Jag måste se." Det var 2004

which was the beginning of the incredibly bloody time in Iraq,

som var början på den otroligt blodiga tiden i Irak,

"I have to see, I have to see what is happening here.

"Jag måste se, jag måste se vad som händer här.

I have to report it."

Jag måste rapportera det."

And he said, "Go home,

Och han sa: "Åk hem,

because if you miss his first tooth,

för om du missar hans första tand,

if you miss his first step, you'll never forgive yourself.

och hans första steg, kommer du aldrig att förlåta dig själv.

But there will always be another war."

Men det kommer alltid att finnas ett nytt krig."

And there, sadly, will always be wars.

Och det kommer tyvärr alltid att finnas krig.

And I am deluding myself if I think, as a journalist,

Och jag lurar mig själv om jag som journalist,

as a reporter, as a writer,

som reporter, som författare

what I do can stop them. I can't.

tror att det jag gör kan stoppa dem. Jag kan inte.

I'm not Kofi Annan. He can't stop a war.

Jag är inte Kofi Annan. Han kan inte få slut på ett krig.

He tried to negotiate Syria and couldn't do it.

Han försökte förhandla om Syrien och misslyckades.

I'm not a U.N. conflict resolution person.

Jag är inte en konfliktlösare hos FN.

I'm not even a humanitarian aid doctor,

Jag är inte ens en humanitär hjälpläkare

and I can't tell you the times of how helpless I've felt

och jag kan inte berätta hur hjälplös jag har känt mig

to have people dying in front of me, and I couldn't save them.

över att människor dör framför mig och jag inte kunde rädda dem.

All I am is a witness.

Jag är bara ett vittne.

My role is to bring a voice to people who are voiceless.

Min roll är att ge en röst till personer som är röstlösa.

A colleague of mine described it as to shine a light

En av mina kollegor beskrev det som att tända ett ljus

in the darkest corners of the world.

i världens mörkaste hörn.

And that's what I try to do.

Och det är det jag försöker göra.

I'm not always successful,

Jag lyckas inte alltid,

and sometimes it's incredibly frustrating,

och ibland är det otroligt frustrerande

because you feel like you're writing into a void,

eftersom man känner att man skriver till ett tomrum,

or you feel like no one cares.

eller du känner att ingen bryr sig.

Who cares about Syria? Who cares about Bosnia?

Vem bryr sig om Syrien? Vem bryr sig om Bosnien?

Who cares about the Congo,

Vem bryr sig om Kongo,

the Ivory Coast, Liberia, Sierra Leone,

Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone,

all of these strings of places that

alla dessa platser som

I will remember for the rest of my life?

jag kommer att minnas resten av mitt liv?

But my métier is to bear witness

Men mitt jobb är att vittna

and that is the crux, the heart of the matter,

och det är kärnan, hjärtat i saken,

for us reporters who do this.

för oss reportrar som gör detta.

And all I can really do is hope,

Och allt jag kan göra är att sätta mitt hopp,

not to policymakers or politicians,

inte till beslutsfattare eller politiker,

because as much as I'd like to have faith

för hur mycket jag än skulle vilja tro

that they read my words and do something,

att de läser mina ord och gör något,

I don't delude myself.

inbillar jag mig inget.

But what I do hope is that if you remember anything I said

Men det som jag hoppas på är att om du kommer ihåg något jag sa

or any of my stories tomorrow morning over breakfast,

eller någon av mina berättelser i morgon på morgonen under frukosten,

if you can remember the story of Sarajevo,

om du kommer ihåg historien om Sarajevo

or the story of Rwanda,

eller berättelsen om Rwanda,

then I've done my job.

så har jag gjort mitt jobb.

Thank you very much.

Tack så mycket.

(Applause)

(Applåder)