I survived a terrorist attack. Here's what I learned | Gill Hicks

Översättare: Eva Malmbom Granskare: Lisbeth Pekkari

I could never have imagined

Jag hade aldrig kunnat tänka mig

that a 19-year-old suicide bomber

att en 19-årig självmordsbombare

would actually teach me a valuable lesson.

faktiskt skulle lära mig något mycket viktigt.

But he did.

Men det gjorde han.

He taught me to never presume anything

Han lärde mig att aldrig ta något för givet

about anyone you don't know.

om någon man inte känner.

On a Thursday morning in July 2005,

En torsdag morgon i juli 2005

the bomber and I, unknowingly,

klev bombaren och jag, ovetande,

boarded the same train carriage at the same time,

på samma tunnelbanevagn samtidigt,

standing, apparently, just feet apart.

och stod uppenbarligen bara någon meter ifrån varandra.

I didn't see him.

Jag såg honom inte.

Actually, I didn't see anyone.

Jag såg faktiskt ingen.

Man vet bättre än att titta på någon på tunnelbanan,

You know not to look at anyone on the Tube,

but I guess he saw me.

men jag gissar att han såg mig.

I guess he looked at all of us,

Jag gissar att han tittade på oss alla

as his hand hovered over the detonation switch.

när hans hand väntade över avtryckaren.

I've often wondered: What was he thinking?

Jag har ofta undrat: Vad tänkte han?

Especially in those final seconds.

Särskilt under de där sista sekunderna.

I know it wasn't personal.

Jag vet att det inte var personligt.

He didn't set out to kill or maim me, Gill Hicks.

Han var inte ute efter att döda eller lemlästa mig, Gill Hicks.

Jag menar - han kände inte mig.

I mean -- he didn't know me.

No.

Nej.

Instead, he gave me

Istället gav han mig

an unwarranted and an unwanted label.

en otillbörlig och oönskad etikett.

I had become the enemy.

Jag hade blivit fienden.

To him, I was the "other,"

För honom var jag "den andra",

the "them," as opposed to "us."

en av "de andra", som i motsats till "oss".

The label "enemy" allowed him to dehumanize us.

Etiketten "fiende" tillät honom att inte se oss som människor.

It allowed him to push that button.

Den tillät honom att trycka på den där knappen.

And he wasn't selective.

Och han var urskillningslös.

Twenty-six precious lives were taken in my carriage alone,

26 värdefulla liv togs enbart i min vagn,

and I was almost one of them.

och mitt blev nästan ett av dem.

In the time it takes to draw a breath,

På den tid det tar att ta ett andetag

we were plunged into a darkness so immense

kastades vi in i ett mörker som var så enormt

that it was almost tangible;

att man nästan kunde röra vid det;

what I imagine wading through tar might be like.

som jag föreställer mig att det är att vada genom tjära.

We didn't know we were the enemy.

Vi visste inte att vi var fienden.

We were just a bunch of commuters who, minutes earlier,

Vi var bara en skara pendlare som bara några minuter tidigare

had followed the Tube etiquette:

hade följt tunnelbaneetiketten:

no direct eye contact,

ingen direkt ögonkontakt,

no talking

inget prat

and absolutely no conversation.

och absolut ingen konversation.

But in the lifting of the darkness,

Men för att skingra mörkret

we were reaching out.

försökte vi nå varandra.

We were helping each other.

Vi hjälpte varandra.

We were calling out our names,

Vi ropade ut våra namn,

a little bit like a roll call,

lite som ett upprop,

waiting for responses.

och väntade på svar.

"I'm Gill. I'm here.

"Jag är Gill. Jag är här.

I'm alive.

Jag lever.

OK."

OK."

"I'm Gill.

"Jag är Gill.

Here.

Här.

Alive.

Vid liv.

OK."

OK."

I didn't know Alison.

Jag kände inte Alison.

But I listened for her check-ins every few minutes.

Men jag lyssnade efter hur hon meddelade sin närvaro med jämna mellanrum.

I didn't know Richard.

Jag kände inte Richard.

But it mattered to me that he survived.

Men det var viktigt för mig att han överlevde.

All I shared with them

Allt jag delade med dem

was my first name.

var mitt förnamn.

They didn't know

De visste inte

that I was a head of a department at the Design Council.

att jag var avdelningschef på Design Council.

And here is my beloved briefcase,

Och här är min kära portfölj,

also rescued from that morning.

som också räddades den där morgonen.

They didn't know that I published architecture and design journals,

De visste inte att jag publicerade tidskrifter om arkitektur och design,

that I was a Fellow of the Royal Society of Arts,

att jag var ledamot i Royal Society of Arts,

that I wore black --

att jag klädde mig i svart -

still do --

gör det fortfarande -

that I smoked cigarillos.

att jag rökte cigariller.

I don't smoke cigarillos anymore.

Jag röker inte cigariller längre.

I drank gin and I watched TED Talks,

Jag drack gin och tittade på TED-föredrag,

of course, never dreaming that one day I would be standing,

fast drömde förstås aldrig om att jag en dag skulle stå

balancing on prosthetic legs,

balanserande på proteser,

giving a talk.

och hålla ett tal.

I was a young Australian woman doing extraordinary things in London.

Jag var en ung kvinna från Australien som gjorde fantastiska saker i London.

And I wasn't ready for that all to end.

Och jag var inte redo för att allt det skulle ta slut.

I was so determined to survive

Jag var så fast besluten att överleva

that I used my scarf to tie tourniquets around the tops of my legs,

att jag använde min scarf som tryckförband runt mina ben,

and I just shut everything and everyone out,

och jag utestängde allt och alla

to focus, to listen to myself,

för att fokusera, lyssna inåt,

to be guided by instinct alone.

vägledas enbart av instinkt.

I lowered my breathing rate.

Jag saktade ner min andning.

I elevated my thighs.

Jag lyfte upp mina lår.

I held myself upright

Jag höll mig upprätt

and I fought the urge to close my eyes.

och kämpade mot impulsen att sluta mina ögon.

I held on for almost an hour,

Jag klamrade mig fast i nästan en timme,

an hour to contemplate the whole of my life

en timme för att kontemplera hela mitt liv

up until this point.

fram till denna stund.

Perhaps I should have done more.

Kanske borde jag ha gjort mer.

Perhaps I could have lived more, seen more.

Kanske kunde jag ha levt mer, sett mer.

Maybe I should have gone running, dancing, taken up yoga.

Kanske borde jag ha sprungit, dansat, börjat med yoga.

But my priority and my focus was always my work.

Men min prioritet och mitt fokus var alltid mitt arbete.

I lived to work.

Jag levde för att arbeta.

Who I was on my business card

Vem mitt visitkort sade att jag var

mattered to me.

var viktigt för mig.

But it didn't matter down in that tunnel.

Men det spelade ingen roll där nere i tunneln.

By the time I felt that first touch

När jag till sist kunde känna den första beröringen

from one of my rescuers,

av en av mina räddare,

I was unable to speak,

kunde jag inte tala,

unable to say even a small word, like "Gill."

inte säga ens ett litet ord, som "Gill".

I surrendered my body to them.

Jag överlämnade min kropp till dem.

I had done all I possibly could,

Jag hade gjort allt jag kunde göra

and now I was in their hands.

och nu var jag i deras händer.

I understood

Jag förstod

just who and what humanity really is,

precis vem och vad mänsklighet verkligen är

when I first saw the ID tag

när jag först såg ID-brickan

that was given to me when I was admitted to hospital.

som gavs till mig när jag kom till sjukhuset.

And it read:

Det stod:

"One unknown estimated female."

"En okänd, antagligen kvinna."

One unknown estimated female.

En okänd, antagligen kvinna.

Those four words were my gift.

De fyra orden var min gåva.

What they told me very clearly

Vad de klart och tydligt sade

was that my life was saved,

var att mitt liv var räddat,

purely because I was a human being.

enbart på grund av att jag var människa.

Difference of any kind made no difference

Inga skillnader spelade någon roll

to the extraordinary lengths that the rescuers were prepared to go

för hur otroligt långt räddningsarbetarna gick i sina ansträngningar

to save my life,

för att rädda mitt liv,

to save as many unknowns as they could,

för att rädda så många okända de kunde,

and putting their own lives at risk.

med risk för sina egna liv.

To them, it didn't matter if I was rich or poor,

För dem spelade det ingen roll om jag var rik eller fattig,

the color of my skin,

vilken hudfärg jag hade,

whether I was male or female,

om jag var man eller kvinna,

my sexual orientation,

min sexuella läggning,

who I voted for,

vem jag röstade för,

whether I was educated,

om jag var utbildad,

if I had a faith or no faith at all.

om jag hade en religion eller inte.

Nothing mattered

Ingenting spelade någon roll

other than I was a precious human life.

annat än att jag var ett värdefullt mänskligt liv.

I see myself as a living fact.

Jag ser mig själv som ett levande faktum.

I am proof

Jag är bevis på

that unconditional love and respect can not only save,

att villkorslös kärlek och respekt inte bara kan rädda,

utan också omvandla liv.

but it can transform lives.

Here is a wonderful image of one of my rescuers, Andy, and I

Här är ett underbart foto av en av mina räddare, Andy, och jag

taken just last year.

från förra året.

Ten years after the event,

Tio år efter händelsen,

and here we are, arm in arm.

och här är vi, med armarna om varandra.

Throughout all the chaos,

Genom allt det kaotiska

my hand was held tightly.

hölls min hand stadigt.

My face was stroked gently.

Mitt ansikte klappades försiktigt.

What did I feel?

Vad kände jag?

I felt loved.

Jag kände mig älskad.

What's shielded me from hatred and wanting retribution,

Det som har skyddat mig från hat och hämndlystnad,

what's given me the courage to say:

det som har gett mig mod att säga:

this ends with me

"Detta slutar med mig",

is love.

är kärlek.

I was loved.

Jag var älskad.

I believe the potential for widespread positive change

Jag är övertygad om att potentialen för utbredd positiv förändring

is absolutely enormous

är absolut enorm,

because I know what we're capable of.

för jag vet vad vi är kapabla till.

I know the brilliance of humanity.

Jag vet hur fantastisk mänskligheten är.

So this leaves me with some pretty big things to ponder

Så detta ger mig några tämligen stora saker att fundera på

and some questions for us all to consider:

och några frågor för oss alla att tänka över:

Is what unites us not far greater than what can ever divide?

Är inte det som förenar oss mycket större än vad som än kan splittra oss?

Does it have to take a tragedy or a disaster

Måste det krävas en tragedi eller en katastrof

for us to feel deeply connected as one species,

för att vi ska känna att vi hör samman som en art,

as human beings?

som människor?

And when will we embrace the wisdom of our era

Och när tar vi till oss vår tids visdom

to rise above mere tolerance

och går bortom enbart tolerans

and move to an acceptance

och rör oss mot acceptans

for all who are only a label until we know them?

av alla de som bara är en etikett innan vi känner dem?

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)