This is what it's like to go undercover in North Korea | Suki Kim

Översättare: Cecilia Melldén Granskare: Lisbeth Pekkari

In 2011, during the final six months of Kim Jong-Il's life,

År 2011, under de sista sex månaderna av Kim Jong-IIs liv,

I lived undercover in North Korea.

levde jag under täckmantel i Nordkorea.

I was born and raised in South Korea, their enemy.

Jag är född och uppvuxen i Sydkorea, deras fiende.

I live in America, their other enemy.

Jag bor i Amerika, deras andra fiende.

Since 2002, I had visited North Korea a few times.

Sedan 2002 hade jag besökt Nordkorea några gånger.

And I had come to realize that to write about it with any meaning,

Och jag insåg att för att kunna skriva något meningsfullt om det,

or to understand the place beyond the regime's propaganda,

eller att få förståelse för landet, bortom regimens propaganda,

the only option was total immersion.

var det enda alternativet att fullständigt ge sig hän.

So I posed as a teacher and a missionary

Så jag utgav mig för att vara lärare och missionär

at an all-male university in Pyongyang.

på ett universitet för män i Pyongyang.

The Pyongyang University of Science and Technology

Pyongyanguniversitetet för vetenskap och teknik

was founded by Evangelical Christians who cooperate with the regime

grundades av evangeliska kristna som samarbetade med regimen

to educate the sons of the North Korean elite,

för att utbilda den nordkoreanska elitens söner,

without proselytizing, which is a capital crime there.

utan att missionera, något som är belagt med dödsstraff där.

The students were 270 young men, expected to be the future leaders

Studenterna utgjordes av 270 unga män, som förväntades bli framtida ledare

of the most isolated and brutal dictatorship in existence.

i den mest isolerade och brutala diktaturen som finns.

When I arrived, they became my students.

När jag anlände, blev de mina studenter.

2011 was a special year,

2011 var ett speciellt år,

marking the 100th anniversary of the birth of North Korea's original Great Leader,

det var 100-årsfirandet av Nordkoreas ursprungliga ledare,

Kim Il-Sung.

Kim Il Sung.

To celebrate the occasion, the regime shut down all universities,

För att fira händelsen, stängde regimen alla universitet,

and sent students off to the fields

och skickade ut studenterna på fälten

to build the DPRK's much-heralded ideal

för att bygga Nordkoreas högt hållna ideal

as the world's most powerful and prosperous nation.

som världens mäktigaste och mest välmående nation.

My students were the only ones spared from that fate.

Mina studenter var de enda som slapp detta öde.

North Korea is a gulag posing as a nation.

Nordkorea är ett fångläger som utger sig för att vara en nation.

Everything there is about the Great Leader.

Allting där handlar om den Store Ledaren.

Every book, every newspaper article, every song, every TV program --

Varje bok, varje tidningsartikel, varje sång, varje TV program --

there is just one subject.

det finns endast ett ämne.

The flowers are named after him,

Blommorna är namngivna efter honom,

the mountains are carved with his slogans.

i bergen mejslas hans slagord in,

Every citizen wears the badge of the Great Leader at all times.

Var medborgare bär alltid märket med den Store Ledaren på.

Even their calendar system begins with the birth of Kim Il-Sung.

Till och med deras kalendersystem börjar med Kim Il-Sungs födelse.

The school was a heavily guarded prison, posing as a campus.

Skolan var ett tungt bevakat fängelse som utgav sig för att vara ett campus.

Teachers could only leave on group outings accompanied by an official minder.

Lärare kunde bara lämna området i grupp, i sällskap av en officiell vakt.

Even then, our trips were limited to sanctioned national monuments

Till och med då var våra turer begränsade till sanktionerade nationella monument

celebrating the Great Leader.

som hyllade den Store Ledaren.

The students were not allowed to leave the campus,

Studenterna fick inte lämna campusområdet,

or communicate with their parents.

eller kommunicera med sina föräldrar.

Their days were meticulously mapped out, and any free time they had

Deras dagar var minutiöst planlagda, och den fritid de hade

was devoted to honoring their Great Leader.

var tillägnad till att hylla deras Stora Ledare.

Lesson plans had to meet the approval of North Korean staff,

Lektionsplaneringarna var tvungna att godkännas av den nordkoreanska personalen,

every class was recorded and reported on, every room was bugged,

varje lektion bandades och rapporterades, varje rum var buggat,

and every conversation, overheard.

och varje konversation avlyssnad.

Every blank space was covered with the portraits of Kim Il-Sung and Kim Jong-Il,

Varje tom yta var täckt med porträtt av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il,

like everywhere else in North Korea.

precis som överallt annars i Nordkorea.

We were never allowed to discuss the outside world.

Vi tilläts aldrig att diskutera världen utanför.

As students of science and technology, many of them were computer majors

Då de studerade naturvetenskap och teknik var mångas huvudämne datorteknik,

men de visste inte att internet existerade.

but they did not know the existence of the Internet.

They had never heard of Mark Zuckerberg or Steve Jobs.

De hade aldrig hört talas om Mark Zuckerberg eller Steve Jobs.

Facebook, Twitter -- none of those things would have meant a thing.

Facebook, Twitter -- inga av dessa saker hade betytt något.

And I could not tell them.

Och jag kunde inte berätta för dem.

I went there looking for truth.

Jag reste dit för att söka sanningen.

But where do you even start when an entire nation's ideology,

Men var ska du ens börja när en hel nations ideologi,

my students' day-to-day realities,

mina studenters dagliga realiteter,

and even my own position at the universities,

och till och med min egen anställning på universitetet,

were all built on lies?

allt var byggt på lögner?

I started with a game.

Jag började med en lek.

We played "Truth and Lie."

Vi lekte "Sanning och lögn."

A volunteer would write a sentence on the chalkboard,

En frivillig skulle skriva en mening på tavlan,

and the other students had to guess

och de andra studenterna skulle gissa

whether it was a truth or a lie.

huruvida det var sant eller en lögn.

Once a student wrote, "I visited China last year on vacation,"

En gång skrev en student, "Jag besökte Kina förra året på semestern,"

and everyone shouted, "Lie!"

och alla skrek, "lögn!"

They all knew this wasn't possible.

Alla visste att det inte var möjligt.

Virtually no North Korean is allowed to leave the country.

I praktiken tillåts ingen nordkorean att lämna landet.

Even traveling within their own country requires a travel pass.

Till och med resor inom deras eget land kräver ett resepass.

I had hoped that this game would reveal some truth about my students,

Jag hade hoppats att leken skulle avslöja något av sanningen om mina studenter,

because they lie so often and so easily,

eftersom de ljuger så ofta och så ledigt,

whether about the mythical accomplishments of their Great Leader,

vare sig det är om deras Store Ledares mytomspunna prestationer,

or the strange claim that they cloned a rabbit as fifth graders.

eller det märkliga hävdandet att de klonat en kanin i femte klass.

The difference between truth and lies seemed at times hazy to them.

Skillnaden mellan sanning och lögn verkade ibland otydlig för dem.

It took me a while to understand the different types of lies;

och det tog mig ganska lång tid att förstå de olika typerna av lögner;

they lie to shield their system from the world,

de ljuger för att avskärma sitt system från världen,

or they were taught lies, and were just regurgitating them.

eller så har de lärt sig lögnerna och bara upprepade dem.

Or, at moments, they lied out of habit.

Och ibland så ljuger de av gammal vana.

But if all they have ever known were lies,

Men om allt de någonsin vetat har varit lögner,

how could we expect them to be otherwise?

hur kan vi förvänta oss att de ska vara annorlunda?

Next, I tried to teach them essay writing.

Sen försökte jag lära dem essäskrivning.

But that turned out to be nearly impossible.

Men det visade sig vara nästan omöjligt.

Essays are about coming up with one's own thesis,

En essä handlar om att komma fram till egna teser,

and making an evidence-based argument to prove it.

och sedan bevisa dem med evidensbaserad argumentation.

These students, however, were simply told what to think,

Dessa studenter blev helt enkelt tillsagda vad de skulle tänka,

and they obeyed.

och de lydde.

In their world, critical thinking was not allowed.

I deras värld var kritiskt tänkande inte tillåtet.

I also gave them the weekly assignment of writing a personal letter,

Jag gav dem också veckouppgiften att skriva ett personligt brev,

to anybody.

till vem som helst.

It took a long time, but eventually some of them began to write

Det tog lång tid, men till slut började några av dem att skriva

to their mothers, their friends, their girlfriends.

till sina mödrar, sina vänner, sina flickvänner.

Although those were just homework,

Trots att detta endast var läxor,

and would never reach their intended recipients,

och aldrig skulle nå sin tilltänkte mottagare,

började mina studenter sakta att avslöja sina inre känslor.

my students slowly began to reveal their true feelings in them.

They wrote that they were fed up with the sameness of everything.

De skrev att de var trötta på likformigheten i allt.

They were worried about their future.

De var oroade för sin framtid.

In those letters, they rarely ever mentioned their Great Leader.

I dessa brev nämnde de väldigt sällan sin Store Ledare.

I was spending all of my time with these young men.

Jag tillbringade all min tid med dessa unga män.

We all ate meals together, played basketball together.

Vi åt tillsammans, spelade basket tillsammans.

I often called them gentlemen, which made them giggle.

Jag kallade dem ofta gentlemän, vilket fick dem att fnissa.

They blushed at the mention of girls.

De rodnade när flickor kom på tal.

And I came to adore them.

Och jag kom att avguda dem.

And watching them open up even in the tiniest of ways,

Att se dem öppna upp sig ens det minsta lilla,

was deeply moving.

var djupt rörande.

But something also felt wrong.

Men något kändes också fel.

During those months of living in their world,

Under de månader som jag levde i deras värld,

I often wondered if the truth would, in fact, improve their lives.

undrade jag ofta om sanningen faktiskt skulle förbättra deras liv.

I wanted so much to tell them the truth,

Jag ville så gärna berätta sanningen för dem,

of their country and of the outside world,

om deras land och om världen utanför,

where Arab youth were turning their rotten regime inside out,

där arabiska ungdomar vände upp och ner på sina ruttna regimer,

using the power of social media,

med hjälp av sociala medier,

where everyone except them was connected through the world wide web,

när alla förutom de själva var sammankopplade genom internet,

which wasn't worldwide after all.

vilket inte är världsomspännande när allt kommer omkring.

But for them, the truth was dangerous.

Men för dem var sanningen farlig.

By encouraging them to run after it, I was putting them at risk --

Genom att uppmuntra dem att söka den, satte jag dem i riskzonen --

of persecution,

för förföljelse,

of heartbreak.

för sorg.

When you're not allowed to express anything in the open,

När du inte tillåts att uttrycka någonting öppet,

you become good at reading what is unspoken.

blir du duktig på att läsa det som är osagt.

In one of their personal letters to me, a student wrote that he understood

I ett sina personliga brev till mig, skrev en student att han förstod

why I always called them gentlemen.

varför jag alltid kallade dem gentlemän.

It was because I was wishing them to be gentle in life, he said.

Han sa att det var för att jag önskade att de skulle vara vara varsamma i livet.

On my last day in December of 2011,

Under min sista dag i december 2011,

the day Kim Jong-Il's death was announced,

den dagen då Kim Jong-Ils död tillkännagavs,

their world shattered.

så föll deras värld samman.

I had to leave without a proper goodbye.

Jag fick lämna dem utan ett ordentligt avsked.

But I think they knew how sad I was for them.

Men jag tror de visste hur ledsen jag var för dem.

Once, toward the end of my stay, a student said to me,

En gång, mot slutet av min vistelse, sa en student till mig,

"Professor, we never think of you as being different from us.

"Professorn, vi tänker aldrig på dig som att du är annorlunda än oss.

Our circumstances are different, but you're the same as us.

Våra omständigheter är olika, men du är precis som vi.

We want you to know that we truly think of you as being the same."

Vi vill att du ska veta att vi verkligen tänker på dig som att du är som vi."

Today, if I could respond to my students with a letter of my own,

Idag, om jag hade kunna svara mina elever med ett eget brev,

which is of course impossible,

vilket naturligtvis är omöjligt,

I would tell them this:

skulle jag säga så här till dem:

"My dear gentlemen,

"Mina kära gentlemän,

It's been a bit over three years since I last saw you.

det är lite mer än tre år sedan jag sist träffade er.

And now, you must be 22 -- maybe even as old as 23.

Nu måste ni vara 22-- kanske till och med så gamla som 23.

At our final class, I asked you if there was anything you wanted.

Under vår sista lektion frågade jag er om det fanns någonting ni vill ha.

The only wish you expressed, the only thing you ever asked of me

Den enda önskan ni uttryckte, det enda ni någonsin bad mig om

in all those months we spent together,

under alla de månader som vi tillbringade tillsammans,

was for me to speak to you in Korean.

var att jag skulle tala koreanska med er.

Just once.

Bara en gång.

I was there to teach you English;

Jag var där för att lära er engelska,

you knew it wasn't allowed.

så det var inte tillåtet.

But I understood then, you wanted to share that bond of our mother tongue.

Men jag förstod då att ni ville känna den samhörighet som vårt modersmål ger.

I called you my gentlemen,

Jag kallade er mina gentlemän,

but I don't know if being gentle in Kim Jong-Un's merciless North Korea

men jag vet inte om varsamhet, i Kim Jong-Uns skoningslösa Nordkorea,

is a good thing.

är en bra egenskap.

I don't want you to lead a revolution --

Jag vill inte att ni ska leda en revolution --

let some other young person do it.

låt någon annan ung person göra det.

The rest of the world might casually encourage or even expect

Övriga världen kan lättvindigt uppmuntra eller till och med förvänta sig

some sort of North Korean Spring,

någon sorts nordkoreansk vår,

but I don't want you to do anything risky,

men jag vill inte att ni gör något farligt,

because I know in your world, someone is always watching.

eftersom jag vet att i er värld, är det alltid någon som bevakar.

I don't want to imagine what might happen to you.

Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända er.

If my attempts to reach you have inspired something new in you,

Om mina försök att nå er har lockat fram något nytt i er,

I would rather you forget me.

så glöm mig hellre.

Become soldiers of your Great Leader, and live long, safe lives.

Bli soldater till er Store Ledare, och lev långa trygga liv.

You once asked me if I thought your city of Pyongyang was beautiful,

Ni frågade mig en gång om jag tyckte att er stad Pyongyang var vacker,

and I could not answer truthfully then.

och jag kunde inte svara er sanningsenligt då.

But I know why you asked.

Jag vet varför ni frågade.

I know that it was important for you to hear that I, your teacher,

Jag vet att det var viktigt för er att höra att jag, er lärare,

the one who has seen the world that you are forbidden from,

den som hade sett världen som är förbjuden för er,

declare your city as the most beautiful.

utnämnde er stad till den vackraste.

I know hearing that would make your lives there a bit more bearable,

Jag vet att få höra det skulle göra era liv mer uthärdliga,

but no, I don't find your capital beautiful.

men nej, jag tycker inte att er huvudstad är vacker.

Not because it's monotone and concrete,

Inte för att den är monoton och full av betong,

but because of what it symbolizes:

utan för vad den symboliserar:

a monster that feeds off the rest of the country,

ett monster som suger ut övriga landet,

where citizens are soldiers and slaves.

där medborgarna är soldater och slavar.

All I see there is darkness.

Allt jag ser där är mörker.

But it's your home, so I cannot hate it.

Men det är ert hem, så jag kan inte hata det.

And I hope instead that you, my lovely young gentlemen,

Och jag hoppas istället att ni, mina underbara unga gentlemän,

will one day help make it beautiful.

en dag kommer att hjälpa till att göra den vacker.

Thank you.

Tack så mycket.

(Applause)

(Applåder)