How to build your creative confidence | David Kelley

Translator: Timothy Covell Reviewer: Morton Bast

Översättare: Holger Marklund Granskare: Annika Bidner

Idag vill jag prata med er

I wanted to talk to you today about creative confidence.

om kreativt självförtroende.

I'm going to start way back in the third grade

Jag kommer att börja ända tillbaka i tredje klass

at Oakdale School in Barberton, Ohio.

i Oakdaleskolan i Barberton, i Ohio.

Jag minns en dag när min vän Brian arbetade med ett projekt.

I remember one day my best friend Brian was working on a project.

He was making a horse out of the clay our teacher kept under the sink.

Han höll på att göra en häst av leran

som vår lärare hade under diskbänken.

And at one point, one of the girls that was sitting at his table,

En gång tittade en av de två flickorna som satt vid hans bord

seeing what he was doing, leaned over and said to him,

på vad han höll på med

och lutade sig över bordet och sa:

"That's terrible. That doesn't look anything like a horse."

"Den där är ju jätteful. Den ser inte alls ut som en häst."

Brian sjönk ihop.

And Brian's shoulders sank.

And he wadded up the clay horse and he threw it back in the bin.

Han tryckte ihop lerhästen och slängde tillbaka den i lådan.

I never saw Brian do a project like that ever again.

Jag såg aldrig Brian hålla på med något liknande projekt igen.

And I wonder how often that happens, you know?

Och jag undrar hur ofta det händer.

It seems like when I tell that story of Brian to my class,

Det verkar som om varje gång jag berättar om Brians historia för mina elever

så vill flera av dem komma och prata med mig efter lektionen

a lot of them want to come up after class

and tell me about their similar experience,

och berätta om sina egna erfarenheter,

om hur en lärare avfärdade dem

how a teacher shut them down,

eller hur någon klasskamrat var särskilt elak mot dem.

or how a student was particularly cruel to them.

And then some kind of opt out of thinking of themselves as creative

Vissa slutade tänka på sig själva som

kreativa personer vid det tillfället.

at that point.

And I see that opting out that happens in childhood,

När de slutar tänka på sig själva som kreativa i barndomen

hänger det kvar och förstärks

and it moves in and becomes more ingrained, even,

ända in i vuxen ålder.

by the time you get to adult life.

So we see a lot of this.

Vi ser det här hela tiden.

When we have a workshop

När vi håller en workshop

or when we have clients in to work with us side by side,

eller har kunder som arbetar jämte oss

eventually we get to the point in the process

så kommer vi förr eller senare till det stadium i processen

that's kind of fuzzy or unconventional.

då det blir luddigt eller flummigt.

Det är då cheferna plockar upp sina smartphones

And eventually, these big-shot executives whip out their BlackBerrys

och säger att de måste ringa några väldigt viktiga samtal

and they say they have to make really important phone calls,

och drar sig mot utgången.

and they head for the exits.

And they're just so uncomfortable.

De blir så obekväma.

When we track them down and ask them what's going on,

När vi letar upp dem och frågar vad det är

så säger de oftast något i stil med:

they say something like, "I'm just not the creative type."

"Jag är helt enkelt inte någon kreativ person."

But we know that's not true.

Men vi vet att det inte är sant.

If they stick with the process, if they stick with it,

Om de håller ut genom hela processen, står ut,

they end up doing amazing things.

så åstadkommer de fantastiska saker

And they surprise themselves at just how innovative

och de blir själva förvånade över hur kreativa

they and their teams really are.

de och deras arbetsgrupper är.

So I've been looking at this fear of judgment that we have,

Så jag har studerat den här rädslan för att bli bedömd som många av oss har.

that you don't do things, you're afraid you're going to be judged;

Att man undviker att göra saker för att man är rädd för att någon ska bedöma en.

if you don't say the right creative thing, you're going to be judged.

Om man inte klarar av att säga de rätta kreativa sakerna

kommer någon att döma en.

Och jag fick ett stort genombrott

And I had a major breakthrough,

när jag träffade psykologen Albert Bandura.

when I met the psychologist Albert Bandura.

Jag vet inte om ni känner till Albert Bandura.

I don't know if you know Albert Bandura, but if you go to Wikipedia,

Men om ni går in på Wikipedia

it says that he's the fourth most important psychologist in history --

så står det att han är den fjärde mest inflytelserika

psykologen i världshistorien --

you know, like Freud, Skinner, somebody and Bandura.

som Freud, Skinner, någon annan och så Bandura.

(Laughter)

Bandura is 86 and he still works at Stanford.

Bandura är 86 år och arbetar fortfarande på Stanford.

And he's just a lovely guy.

Och han är en riktigt bra typ.

So I went to see him,

Jag åkte för att hälsa på honom

because he's just worked on phobias for a long time,

eftersom han har arbetat väldigt länge med fobier,

något som intresserar mig väldigt mycket.

which I'm very interested in.

He had developed this way,

Han har utvecklat ett sätt, en metod,

this, kind of, methodology,

that ended up curing people in a very short amount of time,

som leder till att folk blir botade på väldigt kort tid.

like, in four hours.

På fyra timmar kunde han bota en stor del av sina patienter med fobier.

He had a huge cure rate of people who had phobias.

And we talked about snakes -- I don't know why --

Vi talade om ormar. Jag vet inte varför vi talade om ormar.

we talked about snakes and fear of snakes as a phobia.

Vi pratade om ormar och fobisk rädsla för ormar.

And it was really enjoyable, really interesting.

Det var väldigt roligt och intressant.

He told me that he'd invite the test subject in,

Han sa att han bjöd in försökspersonen

and he'd say, "You know, there's a snake in the next room

och sa till dem "Vet du vad, det finns en orm i rummet här intill

och vi ska gå in dit."

and we're going to go in there."

To which, he reported, most of them replied,

På vilket de flesta svarade,

"Hell no! I'm not going in there, certainly if there's a snake in there."

"Inte en chans att jag går in dit,

speciellt inte om det finns en orm där inne."

But Bandura has a step-by-step process that was super successful.

Men Bandura hade en stegvis metod som var otroligt framgångsrik.

So he'd take people to this two-way mirror

Han lät folk titta genom en envägsspegel

looking into the room where the snake was.

in i rummet där ormen fanns

And he'd get them comfortable with that.

och lät dem vänja sig vid det.

Then through a series of steps,

Och efter ett antal moment

såg han till att de stod i dörröppningen

he'd move them and they'd be standing in the doorway with the door open,

and they'd be looking in there.

och tittade in i rummet.

And he'd get them comfortable with that.

Och sedan fick han dem bekväma med det.

Och efter en mängd steg, riktiga myrsteg,

And then many more steps later, baby steps,

they'd be in the room, they'd have a leather glove like a welder's glove on,

var de inne i rummet. De hade på sig en slags skyddshandske för svetsning,

and they'd eventually touch the snake.

och till slut kunde de röra ormen.

And when they touched the snake, everything was fine. They were cured.

Och när de kunde röra ormen var allt bra. De hade blivit botade.

In fact, everything was better than fine.

Faktum är att allt var bättre än bra.

These people who had lifelong fears of snakes

Personer som under hela livet varit rädda för ormar

sa saker som

were saying things like,

"Look how beautiful that snake is."

”Se hur vacker ormen är.”

And they were holding it in their laps.

Och de kunde ha den i knät.

Bandura calls this process "guided mastery."

Bandura kallar den här processen för "guided mastery".

I love that term: guided mastery.

Jag älskar det uttrycket: guidat bemästrande.

And something else happened.

Och det var något mer som hände,

These people who went through the process and touched the snake

de personer som gick igenom processen och till slut rörde vid ormen

var mindre oroliga över andra saker i sin tillvaro.

ended up having less anxiety about other things in their lives.

They tried harder, they persevered longer,

De ansträngde sig hårdare, höll ut längre,

and they were more resilient in the face of failure.

och var inte lika känsliga för misslyckanden.

They just gained a new confidence.

De hade fått ett starkare självförtroende.

And Bandura calls that confidence "self-efficacy,"

Bandura kallar självförtroendet "self efficacy" -

the sense that you can change the world

uppfattningen att du själv kan förändra världen

and that you can attain what you set out to do.

och att du kan uppnå det du förutsätter dig att göra.

Well, meeting Bandura was really cathartic for me,

Så, att träffa Bandura var stort för mig

because I realized that this famous scientist

eftersom jag insåg att den här berömde vetenskapsmannen

hade dokumenterat och vetenskapligt validerat

had documented and scientifically validated

något som vi hade observerat under 30 år.

something that we've seen happen for the last 30 years:

that we could take people who had the fear that they weren't creative,

Vi kunde få personer som var rädda att de inte var kreativa

and we could take them through a series of steps,

att efter ett antal små steg,

kind of like a series of small successes,

ett antal små framgångar,

and they turn fear into familiarity.

vända rädslan till självförtroende, att de kunde överraska sig själva.

And they surprise themselves.

Den förändringen är fantastisk.

That transformation is amazing.

Vi ser det vid Stanfords designinstitut

We see it at the d.school all the time.

hela tiden.

People from all different kinds of disciplines,

Folk från alla möjliga olika ämnen och yrken,

som bara ser sig själva som analytiska.

they think of themselves as only analytical.

And they come in and they go through the process, our process,

De kommer till oss och genomgår en process, vår process,

they build confidence and now they think of themselves differently.

de bygger upp sitt självförtroende och får en annan bild av sig själva.

And they're totally emotionally excited about the fact that they walk around

Och de blir helt känslomässigt upphetsade

över det faktum att de går runt

thinking of themselves as a creative person.

och tänker på sig själva som kreativa personer.

So I thought one of the things I'd do today

Så jag tänkte att en av sakerna jag skulle göra idag

is take you through and show you what this journey looks like.

är att ta er med och visa vad en sådan resa kan innebära.

To me, that journey looks like Doug Dietz.

För mig representeras den resan

av Doug Dietz.

Doug Dietz är tekniskt lagd.

Doug Dietz is a technical person.

He designs large medical imaging equipment.

Han konstruerar medicinsk kamerautrustning,

stor kamerautrustning för medicinska ändamål.

He's worked for GE, and he's had a fantastic career.

Han har arbetat för GE och haft en otrolig karriär.

Men vid ett tillfälle hade han kris.

But at one point, he had a moment of crisis.

Han var på ett sjukhus och tittade på en av sina magnetkameror

He was in the hospital looking at one of his MRI machines in use,

när den användes,

when he saw a young family, and this little girl.

när han såg en ung familj.

Familjen hade en liten dotter

And that little girl was crying and was terrified.

och hon grät och var helt förskräckt.

And Doug was really disappointed to learn

Och Doug blev riktigt besviken när han fick reda på

att nästan 80 procent av alla barnpatienter på sjukhuset

that nearly 80 percent of the pediatric patients in this hospital

had to be sedated in order to deal with his MRI machine.

behövde få lugnande medel för att klara av magnetkameran.

And this was really disappointing to Doug,

Det här var en besvikelse för Doug

because before this time, he was proud of what he did.

eftersom han innan detta hade varit stolt över det han åstadkommit.

He was saving lives with this machine.

Hans maskin räddade liv.

But it really hurt him to see the fear that this machine caused in kids.

Men det var beklämmande för honom att se den skräck

som maskinen ingav barnen.

About that time, he was at the d.school at Stanford taking classes.

Ungefär då gick han på Stanfords designinstitut.

Han lärde sig om vår process

He was learning about our process, about design thinking, about empathy,

om hur man tänker design, om empati,

om iterativ, upprepande design.

about iterative prototyping.

And he would take this new knowledge and do something quite extraordinary.

Han kom att ta dessa nya kunskaper

och göra något ganska enastående.

He would redesign the entire experience

Han gjorde om hela upplevelsen av att bli skannad.

of being scanned.

And this is what he came up with.

Och det här är vad han gjorde.

(Laughter)

Han gjorde om det till en äventyrsupplevelse för barnen.

He turned it into an adventure for the kids.

han lät måla väggarna och maskinen

He painted the walls and he painted the machine,

och de som skötte kameran utbildades av människor som visste

and he got the operators retrained by people who know kids,

hur man har hand om barn, som museipedagoger.

like children's museum people.

And now when the kid comes, it's an experience.

Och när barnen nu kommer dit är det en upplevelse.

And they talk to them about the noise and the movement of the ship.

De berättar för dem om skeppets alla ljud och rörelser.

Och när barnen kommer säger de:

And when they come, they say,

"OK, you're going to go into the pirate ship,

"Hör nu, du kommer att åka in i piratskeppet

but be very still, because we don't want the pirates to find you."

men du måste ligga alldeles stilla så att piraterna inte hittar dig."

And the results were super dramatic:

Resultaten var superdramatiska.

Från att ungefär 80 procent av alla barn behövde lugnande

from something like 80 percent of the kids needing to be sedated,

to something like 10 percent of the kids needing to be sedated.

så var det nu ungefär 10 procent som behövde det.

And the hospital and GE were happy, too,

Och sjukhuset och GE var glada de med.

because you didn't have to call the anesthesiologist all the time,

Eftersom man inte behövde tillkalla narkosläkare hela tiden

and they could put more kids through the machine in a day.

kunde de undersöka fler barn varje dag.

So the quantitative results were great.

De kvantitativa resultaten var alltså fantastiska.

But Doug's results that he cared about were much more qualitative.

Men de resultat Doug brydde sig om var av mer kvalitativ art.

He was with one of the mothers

Han var med när en av mammorna

waiting for her child to come out of the scan.

väntade på att hennes barn skulle komma ut från skanningen.

And when the little girl came out of her scan,

Och när den lilla flickan kom ut från skanningen

she ran up to her mother and said,

sprang hon till sin mamma och sa:

"Mommy, can we come back tomorrow?"

"Mamma, kan vi komma tillbaka imorgon?"

(Laughter)

(Skratt)

Jag har hört Doug berätta den här historien många gånger,

And so, I've heard Doug tell the story many times

of his personal transformation

om hans personliga förändring

och det genombrott som skedde tack vare den

and the breakthrough design that happened from it,

but I've never really seen him tell the story of the little girl

men jag har aldrig sett honom berätta om den lilla flickan

utan att hans ögon tårats.

without a tear in his eye.

Doug's story takes place in a hospital.

Dougs berättelse utspelar sig på ett sjukhus.

I know a thing or two about hospitals.

Jag vet ett och annat om sjukhus.

A few years ago, I felt a lump on the side of my neck.

För ett par år sedan kände jag en klump på sidan av min hals

och det var plötsligt min tur att behöva magnetkameran.

It was my turn in the MRI machine.

Det var cancer. Den farliga sorten.

It was cancer, it was the bad kind.

De berättade för mig att jag hade 40% chans att överleva.

I was told I had a 40 percent chance of survival.

Så när man sitter i sin sjukhuspyjamas bland de andra patienterna

So while you're sitting around with the other patients,

in your pajamas,

och alla är bleka och utmärglade

and everybody's pale and thin --

(Laughter)

och väntar på sin tur i strålbehandlingen

you know? -- and you're waiting for your turn to get the gamma rays,

så har man tid att tänka över saker.

you think of a lot of things.

Mostly, you think about: Am I going to survive?

Mest tänker man på om man kommer överleva.

And I thought a lot about:

Och jag tänkte också mycket på

What was my daughter's life going to be like without me?

hur min dotters liv skulle bli utan mig.

But you think about other things.

Men man tänker också på andra saker.

I thought a lot about: What was I put on Earth to do?

Jag tänkte på vad jag hade kvar att göra på jorden.

What was my calling? What should I do?

Vad var mitt kall? Vad skulle jag göra?

Jag hade tur som hade många olika möjligheter.

I was lucky because I had lots of options.

We'd been working in health and wellness,

Vi hade arbetat med hälsa och välmåga,

and K-12, and the developing world.

med grund- och gymnasieskola och utvecklingsländer.

so there were lots of projects that I could work on.

Så det fanns många saker jag kunde arbeta med.

But then I decided and committed at this point,

Men jag bestämde mig då för att

det jag helst ville göra

to the thing I most wanted to do,

which was to help as many people as possible

var att hjälpa

så många människor som möjligt

att återfå sitt kreativa självförtroende som de tappat längs vägen.

regain the creative confidence they lost along their way.

Om jag överlevde så var det vad jag ville göra.

And if I was going to survive, that's what I wanted to do.

I survived, just so you know.

Jag överlevde, om ni undrade.

(Laughter)

(Skratt)

(Applause)

(Applåder)

I really believe that when people gain this confidence --

Jag tror verkligen på

att när människor får det självförtroendet --

och vi ser det hela tiden vid designskolan

and we see it all the time at the d.school and at IDEO --

och min designbyrå IDEO --

that they actually start working on the things

så börjar de arbeta med saker som är viktiga i deras liv.

that are really important in their lives.

Vi ser människor sluta på sina jobb och göra något helt nytt.

We see people quit what they're doing and go in new directions.

We see them come up with more interesting -- and just more -- ideas,

Vi ser hur människor kommer på fler intressanta, och bara fler, idéer

så de har att välja bland bättre idéer.

so they can choose from better ideas.

And they just make better decisions.

Och de fattar helt enkelt bättre beslut.

I know at TED, you're supposed to have a change-the-world kind of thing,

Jag vet att man här på TED förväntas ha en idé

som kan förändra världen.

Alla har idéer som kan förändra världen.

isn't that -- everybody has a change-the-world thing?

Om det är en som är min så är det det här. Att hjälpa till med det här.

If there is one for me, this is it, to help this happen.

Så jag hoppas att du vill hjälpa mig med mitt uppdrag --

So I hope you'll join me on my quest,

you as, kind of, thought leaders.

som föregångare.

It would be really great if you didn't let people divide the world

Det vore fantastiskt om ni inte lät folk dela in världen

into the creatives and the non-creatives, like it's some God-given thing,

i kreativa och icke-kreativa, som om det vore av Gud givet.

and to have people realize that they're naturally creative,

Och såg till att människor insåg att de är naturligt kreativa.

Och de naturliga människorna borde låta sina idéer få vingar,

and that those natural people should let their ideas fly;

that they should achieve what Bandura calls self-efficacy,

att de skulle uppnå vad Bandura kallar self-efficacy,

att du kan uppnå det du förutsätter dig,

that you can do what you set out to do,

and that you can reach a place of creative confidence

och att du kan hitta ett tillstånd av kreativt självförtroende

och klappa ormen.

and touch the snake.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)