Lee Mokobe: A powerful poem about what it feels like to be transgender

Översättare: Eva Malmbom Granskare: Annika Bidner

The first time I uttered a prayer was in a glass-stained cathedral.

Första gången jag bad en bön var i en katedral med målade glasfönster.

I was kneeling long after the congregation was on its feet,

Jag låg kvar på knä länge efter att församlingen rest sig upp,

dip both hands into holy water,

doppade båda händerna i vigvatten,

trace the trinity across my chest,

gjorde korstecken över bröstet,

my tiny body drooping like a question mark

min lilla kropp slokande som ett frågetecken

all over the wooden pew.

över kyrkbänken i trä.

I asked Jesus to fix me,

Jag bad Jesus ordna till mig,

and when he did not answer

och när han inte svarade

I befriended silence in the hopes that my sin would burn

blev jag vän med tystnad i hopp att min synd skulle brinna

and salve my mouth

och smörja salva på min mun,

would dissolve like sugar on tongue,

skulle smälta som socker på tungan,

but shame lingered as an aftertaste.

men skammen dröjde kvar som en eftersmak.

And in an attempt to reintroduce me to sanctity,

Och i ett försök att föra mig tillbaka till helighet,

my mother told me of the miracle I was,

berättade min mor för mig vilket mirakel jag var,

said I could grow up to be anything I want.

sa att jag kunde växa upp och bli vad jag ville.

I decided to

Jag bestämde mig för att

vara pojke.

be a boy.

It was cute.

Det var gulligt.

I had snapback, toothless grin,

Jag hade ett tandlöst flin,

used skinned knees as street cred,

skrubbsårsknän för att vara tuff,

played hide and seek with what was left of my goal.

lekte kurragömma med det som fanns kvar av mitt mål.

I was it.

Det var jag.

The winner to a game the other kids couldn't play,

Vinnare i ett spel andra barn inte kunde spela,

I was the mystery of an anatomy,

Jag var ett anatomiskt mysterium,

a question asked but not answered,

en fråga ställd men inte besvarad,

tightroping between awkward boy and apologetic girl,

gick på lina mellan tafatt pojke och urskuldande flicka,

and when I turned 12, the boy phase wasn't deemed cute anymore.

och när jag fyllde 12, ansågs pojkstilen inte längre vara gullig.

It was met with nostalgic aunts who missed seeing my knees in the shadow of skirts,

Den möttes av nostalgiska mostrar som saknade mina knän i skuggan av kjolar,

who reminded me that my kind of attitude would never bring a husband home,

som påminde mig om att min attityd aldrig skulle få med en make hem,

that I exist for heterosexual marriage and child-bearing.

att jag finns för heterosexuellt äktenskap och barnafödande.

And I swallowed their insults along with their slurs.

Och jag svalde deras förolämpningar tillsammans med deras skällsord.

Naturally, I did not come out of the closet.

Givetvis kom jag inte ut.

The kids at my school opened it without my permission.

Barnen i skolan gjorde det åt mig utan min tillåtelse.

Called me by a name I did not recognize,

Kallade mig ett namn jag inte kände igen,

said "lesbian,"

sa "lesbisk",

but I was more boy than girl, more Ken than Barbie.

men jag var mer pojke än flicka, mer Ken än Barbie.

It had nothing to do with hating my body,

Det hade inget att göra med att hata min kropp,

I just love it enough to let it go,

Jag bara älskar den nog för att släppa taget,

I treat it like a house,

Jag behandlar den som ett hus,

and when your house is falling apart,

och när ditt hus faller isär,

evakuerar du inte,

you do not evacuate,

you make it comfortable enough to house all your insides,

du gör det bekvämt nog att hysa alla dina insidor,

you make it pretty enough to invite guests over,

du gör det fint nog för att bjuda in gäster,

you make the floorboards strong enough to stand on.

du gör golvplankorna starka nog att stå på.

My mother fears I have named myself after fading things.

Min mor är rädd att jag har tagit ett namn efter sådant som bleknar.

As she counts the echoes left behind by Mya Hall,

När hon räknar ekon kvarlämnade av Mya Hall,

Leelah Alcorn, Blake Brockington.

Leelah Alcorn, Blake Brockington.

She fears that I'll die without a whisper,

Hon är rädd att jag dör utan en viskning, att jag

that I'll turn into "what a shame" conversations at the bus stop.

blir till "så synd"-konversationer på busshållplatsen.

She claims I have turned myself into a mausoleum,

Hon hävdar att jag har blivit ett mausoleum,

that I am a walking casket,

att jag är en vandrande likkista,

news headlines have turned my identity into a spectacle,

rubriker har gjort min identitet till ett spektakel,

Bruce Jenner on everyone's lips while the brutality of living in this body

Bruce Jenner som alla pratar om medan det brutala i att leva i denna kropp

becomes an asterisk at the bottom of equality pages.

blir en asterisk längst ner på jämställdhetssidor.

No one ever thinks of us as human

Ingen tänker på oss som mänskliga

because we are more ghost than flesh,

för att vi är mer spöke än kött,

because people fear that my gender expression is a trick,

för att folk är rädda att min könsidentitet är ett trick,

that it exists to be perverse,

att den existerar för att vara pervers,

that it ensnares them without their consent,

att den snärjer dem utan deras tillåtelse,

that my body is a feast for their eyes and hands

att min kropp är en fröjd för ögon och händer

and once they have fed off my queer,

och när de festat på hur queer jag är,

they'll regurgitate all the parts they did not like.

kastar de tillbaka alla bitar de inte tyckte om.

They'll put me back into the closet, hang me with all the other skeletons.

De hänger in mig i garderoben igen, hänger upp mig med alla andra skelett.

I will be the best attraction.

Jag blir den bästa attraktionen.

Can you see how easy it is to talk people into coffins,

Kan ni se hur lätt det är att prata människor in i likkistor,

to misspell their names on gravestones.

att stava deras namn fel på gravstenen.

And people still wonder why there are boys rotting,

Och folk undrar fortfarande varför pojkar ruttnar,

they go away in high school hallways

de försvinner i högstadiekorridorer

they are afraid of becoming another hashtag in a second

de är rädda att på en sekund bli ännu en hashtag

afraid of classroom discussions becoming like judgment day

rädda för att klassrumsdiskussioner blir som domedagen

and now oncoming traffic is embracing more transgender children than parents.

och när nu mötande trafik omfamnar fler trans-barn än föräldrar gör.

Jag undrar hur länge det dröjer

I wonder how long it will be

before the trans suicide notes start to feel redundant,

innan trans-självmordens avskedsbrev börjar kännas överflödiga,

before we realize that our bodies become lessons about sin

innan vi inser att våra kroppar blir lektioner om synd

way before we learn how to love them.

långt innan vi lär oss älska dem.

Like God didn't save all this breath and mercy,

Som om Gud inte förlöste all denna anda och nåd

like my blood is not the wine that washed over Jesus' feet.

som om mitt blod inte är vinet som rann över Jesus fötter.

My prayers are now getting stuck in my throat.

Mina böner fastnar nu i halsen.

Kanske har jag äntligen ordnats till,

Maybe I am finally fixed,

kanske jag inte bryr mig,

maybe I just don't care,

maybe God finally listened to my prayers.

kanske Gud till slut hörde mina böner.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)