The beauty of being a misfit | Lidia Yuknavitch

Översättare: Lisbeth Pekkari Granskare: Annika Bidner

So I know TED is about a lot of things that are big,

Jag vet att TED handlar om en massa stora saker,

but I want to talk to you about something very small.

men jag vill prata med er om något väldigt litet.

So small, it's a single word.

Så litet att det är ett enda ord.

The word is "misfit."

Ordet är "missanpassad."

It's one of my favorite words, because it's so literal.

Det är ett av mina favoritord eftersom det är så bokstavligt.

I mean, it's a person who sort of missed fitting in.

Jag menar, det är en person som liksom missade att passa in.

Or a person who fits in badly.

Eller en person som passar in dåligt.

Or this: "a person who is poorly adapted

Eller så här: "en person som är dåligt anpassad

to new situations and environments."

till nya situationer och omgivningar."

I'm a card-carrying misfit.

Jag är medlem av de missanpassade.

And I'm here for the other misfits in the room,

Och jag är här för alla de andra missanpassade i rummet,

because I'm never the only one.

för jag är aldrig den enda.

I'm going to tell you a misfit story.

Jag ska berätta om en missanpassad.

Somewhere in my early 30s,

När jag var lite över 30

the dream of becoming a writer came right to my doorstep.

landade drömmen om att bli författare

på min tröskel.

Actually, it came to my mailbox

Den kom faktiskt i brevlådan

in the form of a letter that said I'd won a giant literary prize

i form av ett brev som sa att jag vunnit ett stort litterärt pris

for a short story I had written.

för en novell jag skrivit.

The short story was about my life as a competitive swimmer

Novellen handlade om mitt liv som tävlingssimmare,

and about my crappy home life,

om mitt sketna familjeliv,

and a little bit about how grief and loss can make you insane.

och lite om hur sorg och förlust kan göra någon galen.

The prize was a trip to New York City to meet big-time editors and agents

Priset var en resa till New York City för att träffa redaktörer och agenter

and other authors.

och andra författare.

So kind of it was the wannabe writer's dream, right?

Rena drömmen för en som vill bli författare, eller hur?

You know what I did the day the letter came to my house?

Vet ni vad jag gjorde den dag då brevet kom till mig?

Because I'm me,

Eftersom jag är jag,

I put the letter on my kitchen table,

la jag brevet på köksbordet,

I poured myself a giant glass of vodka

hällde upp ett stort glas vodka

with ice and lime,

med is och lime,

and I sat there in my underwear for an entire day,

satt där i underkläderna hela dagen

just staring at the letter.

och stirrade på brevet.

I was thinking about all the ways I'd already screwed my life up.

Jag tänkte på alla sätt jag redan hade förstört mitt liv på.

Who the hell was I to go to New York City

Vem fanken var jag att åka till New York

and pretend to be a writer?

och låtsas vara författare?

Who was I?

Vem var jag?

I'll tell you.

Det ska jag berätta.

I was a misfit.

Jag var missanpassad.

Like legions of other children,

Som otaliga andra barn

I came from an abusive household

kom jag från en familj med misshandel,

that I narrowly escaped with my life.

som jag knappt undkom levande.

I already had two epically failed marriages underneath my belt.

Jag hade redan två episkt misslyckade äktenskap i ryggsäcken.

I'd flunked out of college not once but twice

Jag hade hoppat av college inte bara en gång, utan två

and maybe even a third time that I'm not going to tell you about.

och kanske till och med en tredje gång som jag inte tänker berätta om.

(Laughter)

(Skratt)

And I'd done an episode of rehab for drug use.

Jag hade varit en vända på rehab för drogmissbruk.

And I'd had two lovely staycations in jail.

Och jag hade haft två härliga hemestrar i finkan.

So I'm on the right stage.

Så jag är på rätt scen.

(Laughter)

(Skratt)

But the real reason, I think, I was a misfit,

Men den verkliga anledningen, tror jag, till att jag var missanpassad,

is that my daughter died the day she was born,

är att min dotter dog samma dag som hon föddes,

and I hadn't figured out how to live with that story yet.

och jag hade inte listat ut hur jag skulle leva med det.

After my daughter died I also spent a long time homeless,

Efter att min dotter dött var jag också hemlös länge,

living under an overpass

och bodde under en vägbro

in a kind of profound state of zombie grief and loss

i ett zombieliknande tillstånd av sorg och förlust

that some of us encounter along the way.

som en del av oss upplever längs vägen.

Maybe all of us, if you live long enough.

Kanske alla gör det, om man lever länge nog.

You know, homeless people are some of our most heroic misfits,

Hemlösa människor

är de mest hjältemodiga missanpassade,

because they start out as us.

för de börjar som oss.

So you see, I'd missed fitting in to just about every category out there:

Så ni ser, jag misslyckades med att passa in i nästan varenda kategori:

daughter, wife, mother, scholar.

dotter, hustru, mamma, student.

And the dream of being a writer

Och drömmen om att bli författare

was really kind of like a small, sad stone in my throat.

var egentligen mest som en liten, sorgsen klump i min hals.

It was pretty much in spite of myself that I got on that plane

Så jag fick övervinna mig själv för att kliva på det där planet

and flew to New York City,

och flyga till New York City,

where the writers are.

där författarna finns.

Fellow misfits, I can almost see your heads glowing.

Ni andra missanpassade, jag kan nästan se era huvuden lysa.

I can pick you out of a room.

Jag kan peka ut er i ett rum.

At first, you would've loved it.

Först skulle ni ha älskat det.

You got to choose the three famous writers you wanted to meet,

Man fick välja tre berömda författare som man ville träffa,

and these guys went and found them for you.

så letade dessa människor upp dem åt en.

You got set up at the Gramercy Park Hotel,

Man fick bo på Gramercy Park Hotel,

where you got to drink Scotch late in the night

där man fick dricka whisky sent på kvällen

with cool, smart, swank people.

med coola, smarta, stilfulla människor.

And you got to pretend you were cool and smart and swank, too.

Och man fick låtsas att man själv också var cool och smart och stilfull.

And you got to meet a bunch of editors and authors and agents

Och man fick träffa ett gäng redaktörer och författare och agenter

at very, very fancy lunches and dinners.

vid väldigt flotta luncher och middagar.

Ask me how fancy.

Fråga mig hur flotta.

Audience: How fancy?

Publiken: Hur flotta?

Lidia Yuknavitch: I'm making a confession: I stole three linen napkins --

Lidia Yuknavitch: Jag ska erkänna: Jag snodde tre linneservetter -

(Laughter)

(Skratt)

from three different restaurants.

från tre olika restauranger.

And I shoved a menu down my pants.

Och jag stoppade ner en meny i byxorna.

(Laughter)

(Skratt)

I just wanted some keepsakes so that when I got home,

Jag ville bara ha några souvenirer så att jag, när jag kommit hem,

I could believe it had really happened to me.

skulle kunna tro att detta verkligen hade hänt.

You know?

Ni fattar?

The three writers I wanted to meet

De tre författare jag ville träffa

were Carole Maso, Lynne Tillman and Peggy Phelan.

var Carole Maso, Lynne Tillman och Peggy Phelan.

These were not famous, best-selling authors,

De var inte berömda bästsäljare,

but to me, they were women-writer titans.

men för mig var de kvinnliga författartitaner.

Carole Maso wrote the book that later became my art bible.

Carole Maso skrev boken som sedan blev min konstbibel.

Lynne Tillman gave me permission to believe

Lynne Tillman gav mig lov att tro

that there was a chance my stories could be part of the world.

att mina berättelser kanske kunde bli en del av världen.

And Peggy Phelan reminded me

Och Peggy Phelan påminde mig

that maybe my brains could be more important than my boobs.

om att min hjärna kanske kunde vara viktigare än mina bröst.

They weren't mainstream women writers,

De var inte konventionella kvinnliga författare,

but they were cutting a path through the mainstream

men de banade väg genom det konventionella

with their body stories,

med sina kroppshistorier,

I like to think, kind of the way water cut the Grand Canyon.

lite så som, tänker jag, vattnet banade väg genom Grand Canyon.

It nearly killed me with joy

Jag dog nästan av glädje

to hang out with these three over-50-year-old women writers.

över att få umgås med dessa tre kvinnliga författare som fyllt 50.

And the reason it nearly killed me with joy

Och orsaken till att jag nästan dog av glädje

is that I'd never known a joy like that.

var att jag aldrig känt sån glädje förut.

I'd never been in a room like that.

Jag hade aldrig varit i ett sånt rum.

My mother never went to college.

Min mamma gick aldrig på college.

And my creative career to that point

Och min kreativa karriär fram till dess

was a sort of small, sad, stillborn thing.

var liksom nåt litet, sorgset och dödfött.

So kind of in those first nights in New York I wanted to die there.

Så de första kvällarna i New York ville jag dö där.

I was just like, "Kill me now. I'm good. This is beautiful."

Jag var liksom, "Döda mig nu. Jag är nöjd. Det här är vackert."

Some of you in the room will understand what happened next.

En del här inne kommer att förstå det som hände sedan.

First, they took me to the offices of Farrar, Straus and Giroux.

Först tog de mig till Farrar, Straus och Giroux.

Farrar, Straus and Giroux was like my mega-dream press.

Farrar, Straus och Giroux var mitt absoluta drömförlag.

I mean, T.S. Eliot and Flannery O'Connor were published there.

Jag menar, T.S. Eliot och Flannery O'Connor gavs ut där.

The main editor guy sat me down and talked to me for a long time,

Chefredaktören satt och pratade med mig en lång stund,

trying to convince me I had a book in me

och försökte övertyga mig om att jag hade en bok i mig

about my life as a swimmer.

om mitt liv som simmare.

You know, like a memoir.

Ni vet, som en memoar.

The whole time he was talking to me,

Hela tiden han talade till mig,

I sat there smiling and nodding like a numb idiot,

satt jag där och log och nickade som en avtrubbad idiot,

with my arms crossed over my chest,

med armarna korslagda över bröstet,

while nothing, nothing, nothing came out of my throat.

medan inget, inget, inget kom över mina läppar.

So in the end, he patted me on the shoulder

Till slut klappade han mig på axeln,

like a swim coach might.

som en simningscoach hade gjort.

And he wished me luck

Han önskade mig lycka till,

and he gave me some free books

gav mig några gratisböcker

and he showed me out the door.

och visade mig ut genom dörren.

Next, they took me to the offices of W.W. Norton,

Sedan tog de mig till W.W. Norton,

where I was pretty sure I'd be escorted from the building

där jag var rätt säker på att bli utkastad från byggnaden

just for wearing Doc Martens.

för att jag hade på mig Doc Martens.

But that didn't happen.

Men det blev inte så.

Being at the Norton offices

Att vara på Nortons kontor

felt like reaching up into the night sky and touching the moon

kändes som att sträcka sig upp mot natthimlen och nudda månen

while the stars stitched your name across the cosmos.

medan stjärnorna skrev ditt namn tvärs över kosmos.

I mean, that's how big a deal it was to me.

Så stort var det för mig.

You get it?

Förstår ni?

Their lead editor, Carol Houck Smith,

Deras chefredaktör, Carol Houck Smith,

leaned over right in my face with these beady, bright, fierce eyes

lutade sig mot mig med sina plirande, klara, intensiva ögon

and said, "Well, send me something then, immediately!"

och sa, "Nå, skicka något till mig då, genast!"

See, now most people, especially TED people,

De flesta människor, särskilt TED-människor,

would have run to the mailbox, right?

skulle ha rusat till brevlådan, eller hur?

It took me over a decade to even imagine

Det tog mig mer än ett decennium att ens föreställa mig

putting something in an envelope and licking a stamp.

att lägga något i ett kuvert och slicka på ett frimärke.

On the last night,

Den sista kvällen

I gave a big reading at the National Poetry Club.

höll jag en stor uppläsning vid the National Poetry Club.

And at the end of the reading,

Vid slutet av uppläsningen kom Katharine Kidde,

Katharine Kidde of Kidde, Hoyt & Picard Literary Agency,

från Kidde, Hoyt & Picard Literary Agency

walked straight up to me and shook my hand

fram till mig, skakade min hand

and offered me representation, like, on the spot.

och erbjöd sig att representera mig typ där och då.

I stood there and I kind of went deaf.

Jag stod där och blev liksom döv.

Has this ever happened to you?

Har det nångång hänt er?

And I almost started crying

Och jag började nästan gråta

because all the people in the room were dressed so beautifully,

för alla människor i rummet var så vackert klädda,

and all that came out of my mouth was:

och allt som kom ut ur min mun var:

"I don't know. I have to think about it."

"Jag vet inte. Jag måste tänka på det."

And she said, "OK, then," and walked away.

Och hon sa "Okej då," och gick iväg.

All those open hands out to me, that small, sad stone in my throat ...

Alla öppna händer sträckta mot mig, den där lilla sorgsna klumpen i halsen ...

You see, I'm trying to tell you something about people like me.

Jag försöker berätta något om människor som jag.

Misfit people -- we don't always know how to hope or say yes

Missanpassade - vi vet inte alltid hur man hoppas eller säger ja

or choose the big thing,

eller väljer det stora,

even when it's right in front of us.

inte ens när det är rakt framför oss.

It's a shame we carry.

Det är en skam vi bär på.

It's the shame of wanting something good.

Det är skammen över att vilja något bra.

It's the shame of feeling something good.

Det är skammen över att känna något bra.

It's the shame of not really believing we deserve to be in the room

Det är skammen över att inte riktigt tro att vi förtjänar att vara i rummet

with the people we admire.

med människorna vi beundrar.

If I could, I'd go back and I'd coach myself.

Om jag kunde, så skulle jag gå tillbaka och coacha mig själv.

I'd be exactly like those over-50-year-old women who helped me.

Jag skulle vara exakt som de där kvinnorna över 50 som hjälpte mig.

I'd teach myself how to want things,

Jag skulle lära mig själv att vilja saker,

how to stand up, how to ask for them.

att stå upp, att be om dem.

I'd say, "You! Yeah, you! You belong in the room, too."

Jag skulle säga, "Du! Ja, du! Du hör också hemma i rummet."

The radiance falls on all of us,

Strålglansen faller på oss alla,

and we are nothing without each other.

och vi är ingenting utan varandra.

Instead, I flew back to Oregon,

Istället flög jag tillbaka till Oregon,

and as I watched the evergreens and rain come back into view,

såg på när vintergrönskan och regnet kom i sikte igen,

I just drank many tiny bottles of airplane "feel sorry for yourself."

och drack många små flaskor med flygplanssjälvömkan.

I thought about how, if I was a writer, I was some kind of misfit writer.

Jag tänkte på hur, om jag var författare, jag var nån slags missanpassad författare.

What I'm saying is,

Det jag säger är

I flew back to Oregon without a book deal,

att jag flög hem till Oregon utan bokkontrakt,

without an agent,

utan en agent,

and with only a headful and heart-ful of memories

och med bara ett huvud och ett hjärta fyllt av minnen

of having sat so near

av att ha suttit så nära

the beautiful writers.

de vackra författarna.

Memory was the only prize I allowed myself.

Minnet var det enda pris jag unnade mig själv.

And yet, at home in the dark,

Och ändå, hemma i mörkret,

back in my underwear,

tillbaka i underkläderna,

I could still hear their voices.

kunde jag ännu höra deras röster.

They said, "Don't listen to anyone who tries to get you to shut up

De sa, "Lyssna inte på någon som försöker få dig att vara tyst

or change your story."

eller att ändra din berättelse."

They said, "Give voice to the story only you know how to tell."

De sa, "Ge röst åt berättelsen som bara du kan berätta."

They said, "Sometimes telling the story

De sa, "Ibland är berättandet

is the thing that saves your life."

det som räddar ditt liv."

Now I am, as you can see, the woman over 50.

Nu är jag, som ni kan se, den där kvinnan över 50.

And I'm a writer.

Och jag är författare.

And I'm a mother.

Och jag är mamma.

And I became a teacher.

Och jag blev lärare.

Guess who my favorite students are.

Gissa vilka mina favoritelever är.

Although it didn't happen the day

Trots att det inte hände den dag

that dream letter came through my mailbox,

då drömbrevet hamnade i min brevlåda,

I did write a memoir,

så skrev jag en memoar,

called "The Chronology of Water."

"The Chronology of Water."

In it are the stories of how many times I've had to reinvent a self

I den finns berättelser om alla gånger jag fått återuppfinna ett jag

from the ruins of my choices,

ur ruinerna av mina val,

the stories of how my seeming failures were really just weird-ass portals

berättelser om hur mina till synes misstag egentligen var grymt märkliga portaler

to something beautiful.

till något vackert.

All I had to do was give voice to the story.

Allt jag behövde göra var att ge berättelsen en röst.

There's a myth in most cultures about following your dreams.

Det finns en myt i de flesta kulturer om att följa drömmar.

It's called the hero's journey.

Den kallas hjälteresan.

But I prefer a different myth,

Men jag föredrar en annan myt,

that's slightly to the side of that

som är lite vid sidan av den där

or underneath it.

eller under den.

It's called the misfit's myth.

Den kallas den missanpassades myt.

And it goes like this:

Och den låter så här:

even at the moment of your failure,

Till och med i misslyckandets stund,

right then, you are beautiful.

just då, är du vacker.

You don't know it yet,

Du vet det inte ännu,

but you have the ability to reinvent yourself

men du har förmågan att omskapa dig själv

endlessly.

i oändlighet.

That's your beauty.

Det är din skönhet.

You can be a drunk,

Du kan vara ett fyllo,

you can be a survivor of abuse,

du kan ha överlevt misshandel,

you can be an ex-con,

du kan vara ex-kriminell,

you can be a homeless person,

du kan vara hemlös,

you can lose all your money or your job or your husband

du kan förlora alla dina pengar eller ditt jobb eller din man

or your wife, or the worst thing of all,

eller din fru, eller värst av allt,

a child.

ett barn.

You can even lose your marbles.

Du kan till och med förlora förståndet.

You can be standing dead center in the middle of your failure

Du kan stå mitt i ditt misslyckande

and still, I'm only here to tell you,

och ändå, jag är här för att säga det,

you are so beautiful.

är du så vacker.

Your story deserves to be heard,

Din berättelse förtjänar att bli hörd,

because you, you rare and phenomenal misfit,

för du, du sällsynta och fantastiska missanpassade,

you new species,

du nya art,

are the only one in the room

är den enda i rummet

who can tell the story

som kan berätta historien

the way only you would.

på det sätt som bara du kan.

And I'd be listening.

Och jag skulle lyssna.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)