Depression, the secret we share | Andrew Solomon

Översättare: Jenny Lillie Granskare: Stephanie Green

”Det var en Begravning i min hjärna

"I felt a Funeral, in my Brain,

and Mourners to and fro

Och Sörjande som fram och åter

kept treading -- treading -- till [it seemed]

Trampade - och trampade - tills det var

Som Sinnet bröt igenom -

that Sense was breaking through --

And when they all were seated,

Och när de alla satt sig ner,

a Service, like a Drum --

En Mässa, likt en Trumma -

kept beating -- beating -- till I [thought]

Slog - och slog - tills dess jag trodde

Min Tanke skulle domna -

my Mind was going numb --

And then I heard them lift a Box and creak across my Soul

Och då hörde jag dem lyfta en Kista

Och gnida mot min Själ

with those same Boots of Lead, again,

Med samma Skor av Bly, igen,

then Space -- began to toll,

Då började Rymden klämta

As [all] the Heavens were a Bell, and Being, [but] an Ear,

Som om alla Himlar vore en Klocka,

Och att Vara - blott ett Öra är,

and I, and Silence, some strange Race,

Och jag, och Tystnaden, ett underligt Släkte

wrecked, solitary, here --

Skeppsbrutna, avskilda, här -

[And] then a Plank in Reason, broke,

Och då - en Planka i Förnuftet, brast

and I fell down and down --

Och jag föll ner och ner -

and hit a World, at every plunge,

Och slog mot en Värld, i varje Duns

and Finished knowing -- then --"

Och upphörde att veta - då - "

We know depression through metaphors.

Vi känner till depression genom metaforer.

Emily Dickinson was able to convey it in language,

Emily Dickinson lyckades lyfta fram den i ord,

Goya in an image.

Goya genom en bild.

Half the purpose of art is to describe such iconic states.

Halva syftet med konst

är att beskriva sådana ikoniska tillstånd.

As for me, I had always thought myself tough,

Jag hade alltid sett mig själv som tuff,

one of the people who could survive

en av dem som kunde överleva

if I'd been sent to a concentration camp.

om jag skickats till ett koncentrationsläger.

In 1991, I had a series of losses.

1991 led jag flera förluster.

My mother died,

Min mor dog,

a relationship I'd been in ended,

ett förhållande tog slut,

I moved back to the United States from some years abroad,

jag flyttade tillbaks till USA

efter några år utomlands,

and I got through all of those experiences intact.

och jag klarade mig genom alla dessa händelser.

But in 1994, three years later,

Men 1994, tre år senare,

I found myself losing interest in almost everything.

började jag tappa intresset för nästan allt.

Jag ville inte göra saker

I didn't want to do any of the things I had previously wanted to do,

som jag tidigare velat göra

and I didn't know why.

och jag visste inte varför.

The opposite of depression is not happiness, but vitality.

Motsatsen till depression

är inte lycka, utan livskraft,

och det var livskraften

And it was vitality

that seemed to seep away from me in that moment.

som tycktes rinna av mig just då.

Everything there was to do seemed like too much work.

Allt som skulle göras

verkade som alltför mycket arbete.

I would come home

När jag kom hem,

and I would see the red light flashing on my answering machine,

och såg den röda lampan blinka på telefonsvararen,

and instead of being thrilled to hear from my friends,

blev jag inte glad av att vänner hört av sig

I would think,

utan jag tänkte,

"What a lot of people that is to have to call back."

”Så många personer jag måste ringa upp.”

Or I would decide I should have lunch,

Eller, då jag bestämde mig för att äta lunch

and then I would think, but I'd have to get the food out

tänkte jag, men jag måste ta ut maten från kylskåpet,

and put it on a plate

lägga den på en tallrik,

and cut it up and chew it and swallow it,

skära upp den, tugga den och svälja den

and it felt to me like the Stations of the Cross.

och det kändes som en golgatavandring.

And one of the things that often gets lost in discussions of depression

En av de saker som ofta glöms bort

då man talar om depression

is that you know it's ridiculous.

är att man vet att det är skrattretande.

You know it's ridiculous while you're experiencing it.

Man vet att det är skrattretande när man är inne i det.

You know that most people manage

Man vet att de flesta klarar av

to listen to their messages and eat lunch

att lyssna av sina meddelanden och äta lunch,

and organize themselves to take a shower

organisera sig för att ta en dusch

and go out the front door

och gå ut genom dörren,

and that it's not a big deal,

inte stora saker att göra

and yet you are nonetheless in its grip

men trots det är man fast i dess grepp

and you are unable to figure out any way around it.

och det går inte att ta sig ur det.

And so I began to feel myself doing less

Så jag fann mig själv göra mindre,

and thinking less

tänka mindre

and feeling less.

och känna mindre.

It was a kind of nullity.

Det var en sorts likgiltighet.

And then the anxiety set in.

Sedan kom ångesten.

If you told me that I'd have to be depressed for the next month,

Om du sagt till mig att jag måste vara

deprimerad i en månad

I would say, "As long I know it'll be over in November, I can do it."

hade jag svarat, ”Vet jag att det är över i november så går det”.

But if you said to me,

Men om du hade sagt,

"You have to have acute anxiety for the next month,"

”Du måste ha akut ångest i en månad”,

skär jag hellre upp mina handleder.

I would rather slit my wrist than go through it.

It was the feeling all the time

Det var känslan hela tiden,

like that feeling you have if you're walking

som du får när du

and you slip or trip and the ground is rushing up at you,

halkar eller snubblar

och marken rusar emot dig,

but instead of lasting half a second, the way that does,

men istället för att den varar en halv sekund

it lasted for six months.

så varade den i sex månader.

It's a sensation of being afraid all the time

Det är en känsla av att vara rädd hela tiden

but not even knowing what it is that you're afraid of.

men att inte ens veta vad det är du är rädd för.

And it was at that point that I began to think

Det var vid det laget jag började tänka

that it was just too painful to be alive,

att det var alltför smärtsamt att leva,

and that the only reason not to kill oneself

och den enda orsaken att inte ta mitt eget liv

was so as not to hurt other people.

var för att inte göra illa andra människor.

And finally one day, I woke up

Slutligen en dag vaknade jag upp

and I thought perhaps I'd had a stroke,

och trodde att jag kanske fått en stroke

because I lay in bed completely frozen,

eftersom jag låg helt stelfrusen i sängen,

looking at the telephone, thinking,

tittade på telefonen och tänkte,

"Something is wrong and I should call for help,"

”Något är fel och jag borde ringa efter hjälp”,

and I couldn't reach out my arm

men jag kunde inte sträcka ut armen,

and pick up the phone and dial.

lyfta luren och slå numret.

And finally, after four full hours of my lying and staring at it,

Slutligen efter att ha stirrat på telefonen i fyra timmar

the phone rang,

ringde den,

and somehow I managed to pick it up,

på något sätt lyckades jag svara

and it was my father, and I said,

och det var min far.

Jag sade, "Jag har allvarliga problem.

"I'm in serious trouble. We need to do something."

Vi måste göra något".

The next day I started with the medications and the therapy.

Nästa dag påbörjade jag medicinering

och terapi.

And I also started reckoning with this terrible question:

Jag började tampas med

denna hemska frågeställning:

If I'm not the tough person

Om jag inte är den tuffa personen

who could have made it through a concentration camp,

som skulle klarat mig genom ett koncentrationsläger,

then who am I?

vem är jag då?

And if I have to take medication,

Och om jag måste ta medicin,

is that medication making me more fully myself,

gör medicinen att jag är mer som mig själv,

or is it making me someone else?

eller gör den mig till någon annan?

And how do I feel about it if it's making me someone else?

Och isåfall, vad känner jag inför

att den gör mig till någon annan?

Jag hade två saker som talade till min fördel.

I had two advantages as I went into the fight.

The first is that I knew that, objectively speaking,

Den första var att jag, ur ett objektivt perspektiv,

I had a nice life,

hade ett bra liv,

and that if I could only get well,

och om jag bara kunde bli bra igen

there was something at the other end that was worth living for.

så fanns något i andra änden

som var värt att leva för.

And the other was that I had access to good treatment.

Den andra var att jag hade tillgång till god behandling.

But I nonetheless emerged and relapsed,

Men trots detta dök den upp och jag fick återfall,

and emerged and relapsed,

den dök upp igen och jag fick återfall,

and emerged and relapsed,

och sedan igen och igen,

and finally understood

och till slut förstod jag

I would have to be on medication and in therapy forever.

att jag skulle behöva mediciner

och terapi för alltid.

And I thought,

Jag funderade, "Men är det ett kemiskt problem

"But is it a chemical problem or a psychological problem?

eller ett psykologiskt problem?

And does it need a chemical cure or a philosophical cure?"

Behöver jag ett medicinskt eller ett filosofiskt botemedel?"

And I couldn't figure out which it was.

Jag kunde inte komma fram till vilket.

And then I understood that actually,

Sedan förstod jag att vi i sanning

we aren't advanced enough in either area for it to explain things fully.

inte är tillräckligt bra inom något område

för att helt kunna förklara saker.

The chemical cure and the psychological cure

Både det medicinska och psykologiska botemedlet

both have a role to play,

har en egen roll,

and I also figured out that depression was something

och jag kom också fram till att depression är något

som är så djupt rotat inom oss

that was braided so deep into us

that there was no separating it from our character and personality.

att det inte går att separera den

från vår karaktär och personlighet.

I want to say that the treatments we have for depression are appalling.

Jag vill säga att de behandlingar vi har

mot depression är avskyvärda.

De fungerar inte så bra.

They're not very effective.

They're extremely costly.

De är extremt dyra.

They come with innumerable side effects.

Det medföljer otaliga biverkningar.

They're a disaster.

De är katastrofala.

Men jag är så tacksam att jag lever nu

But I am so grateful that I live now and not 50 years ago,

och inte för 50 år sedan,

when there would have been almost nothing to be done.

då det knappt fanns något som

kunde göras.

I hope that 50 years hence,

Jag hoppas att folk kommer höra

people will hear about my treatments

om mina behandlingar om 50 år

och bli förfärade över att man måste stå ut med

and be appalled that anyone endured such primitive science.

sådan primitiv vetenskap.

Depression is the flaw in love.

Depression är sprickan i kärleken.

If you were married to someone and thought,

Om du var gift med någon och tänkte,

"Well, if my wife dies, I'll find another one,"

"Om min fru dör så hittar jag en annan.",

it wouldn't be love as we know it.

så skulle det inte vara kärlek som vi känner den.

There's no such thing as love without the anticipation of loss,

Det finns inget sådant som kärlek

utan vetskapen om förlust,

and that specter of despair can be the engine of intimacy.

och förtvivlans spöke

kan vara drivkraften för intimiteten.

There are three things people tend to confuse:

Det finns tre saker som folk förväxlar:

depression, grief and sadness.

Depression, sorg och ledsamhet.

Grief is explicitly reactive.

Sorg är uttryckligen en reaktion.

If you have a loss and you feel incredibly unhappy,

Om du drabbas av en förlust och du blir oerhört ledsen

and then, six months later,

och du efter sex månader

you are still deeply sad, but you're functioning a little better,

fortfarande är mycket ledsen men du klarar dig lite bättre,

så handlar det förmodligen om sorg

it's probably grief,

and it will probably ultimately resolve itself in some measure.

som till slut kommer att lösa sig

i viss mån.

If you experience a catastrophic loss,

Om du drabbas av en hemsk förlust,

and you feel terrible,

du mår riktigt dåligt,

and six months later you can barely function at all,

och efter sex månader ännu knappt kan fungera,

then it's probably a depression that was triggered

då har du troligen utvecklat en depression

på grund av de hemska omständigheterna.

by the catastrophic circumstances.

The trajectory tells us a great deal.

Riktningen säger oss rätt mycket.

People think of depression as being just sadness.

Man tänker på depression som enbart ledsamhet.

It's much, much too much sadness,

Det är alltför, alltför mycket ledsamhet,

much too much grief

alltför mycket sorg,

at far too slight a cause.

för alltför liten orsak.

As I set out to understand depression,

Då jag bestämt mig för att förstå depression

and to interview people who had experienced it,

och intervjuade personer som varit med om det,

I found that there were people who seemed, on the surface,

kom jag underfund med att det fanns personer

som på ytan verkade ha en rätt så

to have what sounded like relatively mild depression

mild depression

men som trots det var ytterst handikappade av den.

who were nonetheless utterly disabled by it.

And there were other people who had what sounded

Andra personer verkade ha,

as they described it like terribly severe depression

som de beskrev det,

en fruktansvärt djup depression

who nonetheless had good lives

men som trots det hade goda liv

in the interstices between their depressive episodes.

mellan sina depressiva perioder.

And I set out to find out what it is that causes some people

Jag bestämde mig för att ta reda på vad

som är orsaken till att vissa

to be more resilient than other people.

är mer motståndskraftiga än andra.

What are the mechanisms that allow people to survive?

Vilka mekanismer är det som

gör så att folk överlever?

And I went out and I interviewed person after person

Jag intervjuade person efter person

who was suffering with depression.

som led av depression.

One of the first people I interviewed

En av de första som jag intervjuade

beskrev depression

described depression as a slower way of being dead,

som ett långsamt sätt att vara död på,

and that was a good thing for me to hear early on

och det var bra för mig att höra i tidigt

because it reminded me that that slow way of being dead

eftersom det påminde mig om

att ett långsamt sätt att vara död på

can lead to actual deadness,

faktiskt kan leda till verklig död

that this is a serious business.

och att detta är allvarliga saker.

It's the leading disability worldwide,

Det är det främsta handikappet i världen

and people die of it every day.

och folk dör av det varje dag.

One of the people I talked to when I was trying to understand this

En av dem jag talade med

då jag försökte förstå detta

was a beloved friend who I had known for many years,

var en kär vän till mig

som jag hade känt i många år

and who had had a psychotic episode in her freshman year of college,

och som hade en psykotisk episod

under sitt första år på universitetet,

and then plummeted into a horrific depression.

och som sedan snabbt föll ner i en hemsk depression.

She had bipolar illness,

Hon hade bipolär sjukdom,

or manic depression, as it was then known.

manodepression, som det kallades förut.

And then she did very well for many years on lithium,

Hon klarade sig bra

i många år med litium

och så småningom

and then eventually, she was taken off her lithium

prövade man att sluta med litium

to see how she would do without it,

för att se hur det skulle gå

and she had another psychosis,

och hon fick då en ny psykos

and then plunged into the worst depression that I had ever seen

för att sedan dyka ner i den värsta depression

jag någonsin sett;

in which she sat in her parents' apartment,

hon satt i sina föräldrars lägenhet

more or less catatonic, essentially without moving,

mer eller mindre katatonisk, i princip utan att röra sig,

day after day after day.

dag efter dag.

And when I interviewed her about that experience some years later --

När jag intervjuade henne om denna erfarenhet några år senare --

she's a poet and psychotherapist named Maggie Robbins --

hon, Maggie Robbins, är poet och psykoterapeut --

when I interviewed her, she said,

när jag intervjuade henne sade hon:

"I was singing 'Where Have All The Flowers Gone,'

"Jag sjöng

'Where Have All The Flowers Gone'

over and over, to occupy my mind.

om och om för att sysselsätta mitt sinne.”

I was singing to blot out the things my mind was saying,

Jag sjöng för att sudda bort de saker som min hjärna sade till mig

which were, 'You are nothing. You are nobody.

som var, 'Du är ingenting. Du är en nolla.

Du förtjänar inte ens att leva.'

You don't even deserve to live.'

And that was when I really started thinking

Det var då jag på allvar började fundera

på att ta mitt eget liv".

about killing myself."

You don't think in depression that you've put on a gray veil

När man är deprimerad

tror man inte att man har tagit på en grå slöja

and are seeing the world through the haze of a bad mood.

och ser världen genom en dimma

av dåligt humör.

You think that the veil has been taken away,

Man tror att slöjan har lyfts bort,

slöjan av lycka,

the veil of happiness,

and that now you're seeing truly.

och att man nu ser verkligheten.

It's easier to help schizophrenics who perceive

Det är lättare att hjälpa schizofrena som tror

that there's something foreign inside of them that needs to be exorcised,

att det finns något främmande inom dem

som måste drivas ut,

but it's difficult with depressives,

än att hjälpa deprimerade personer,

because we believe we are seeing the truth.

eftersom vi tror att vi ser verkligheten.

But the truth lies.

Men sanningen ljuger.

I became obsessed with that sentence:

Jag blev besatt av denna mening:

"But the truth lies."

”Men sanningen ljuger.”

And I discovered, as I talked to depressive people,

Jag upptäckte då jag talade med deprimerade personer

that they have many delusional perceptions.

att de har många inbillade uppfattningar.

People will say, "No one loves me."

Folk säger, ”Ingen älskar mig.”

And you say, "I love you,

Du säger, ”Jag älskar dig,

your wife loves you, your mother loves you."

din hustru älskar dig, din mamma älskar dig.”

You can answer that one pretty readily, at least for most people.

Du kan svara på det rätt snabbt,

i alla fall de flesta av oss.

Men deprimerade personer säger också,

But people who are depressed will also say,

"No matter what we do, we're all just going to die in the end."

”Vad än vi gör

så kommer vi ju alla bara att dö till slut.”

Or they'll say, "There can be no true communion

Eller, ”Det finns inte någon sann gemenskap

between two human beings.

mellan två människor.

Each of us is trapped in his own body."

Vi är ju alla fast i våra egna kroppar.”

To which you have to say,

På detta måste man svara,

"That's true,

”Det är sant,

but I think we should focus right now on what to have for breakfast."

men just nu tycker jag vi fokuserar på

vad vi ska äta till frukost.”

(Laughter)

(Skratt)

A lot of the time,

Allt som oftast

what they are expressing is not illness, but insight,

är vad de uttrycker inte sjukligt, utan insiktsfullt,

and one comes to think what's really extraordinary

och man kommer då att tänka på hur otroligt det är

is that most of us know about those existential questions

att de flesta av oss är medvetna om de existentiella frågorna

men de distraherar oss inte så mycket.

and they don't distract us very much.

There was a study I particularly liked

Det gjordes en studie som jag gillade

in which a group of depressed and a group of non-depressed people

i vilken en grupp deprimerade

och en grupp icke deprimerade personer

ombads att spela ett videospel i en timme

were asked to play a video game for an hour,

and at the end of the hour,

och vid slutet av timmen

they were asked how many little monsters they thought they had killed.

frågade man dem hur många små monster

de trodde att de hade dödat.

De deprimerade svarade oftast korrekt,

The depressive group was usually accurate to within about 10 percent,

inom en marginal av tio procent,

and the non-depressed people

och de icke-deprimerade

guessed between 15 and 20 times as many little monsters --

gissade på mellan 15 till 20 gånger så många

små monster (Skratt)

(Laughter)

än de verkligen hade dödat.

as they had actually killed.

A lot of people said, when I chose to write about my depression,

Många sade till mig, när jag valde att skriva om min depression,

that it must be very difficult to be out of that closet,

att det måste ha varit svårt

att erkänna, att veta att andra vet.

to have people know.

De sa, ”Talar folk med dig annorlunda nu?”

They said, "Do people talk to you differently?"

I said, "Yes, people talk to me differently.

Jag sa, ”Ja, de talar med mig annorlunda.

They talk to me differently insofar

De talar med mig annorlunda på det sättet

as they start telling me about their experience,

att de börjar berätta för mig om sina upplevelser,

or their sister's experience,

eller om sin systers upplevelser,

or their friend's experience.

eller sin väns upplevelse.”

Things are different because now I know

Saker är annorlunda nu eftersom jag vet

that depression is the family secret that everyone has.

att depression är en familjehemlighet

som alla har.

I went a few years ago to a conference,

För några år sedan var jag på en konferens

and on Friday of the three-day conference,

och på fredagen på denna tredagars konferens

one of the participants took me aside, and she said,

så drog en av deltagarna mig åt sidan och hon sade,

"I suffer from depression and I'm a little embarrassed about it,

”Jag lider av depression

och jag skäms lite för det,

men jag har tagit dessa mediciner

but I've been taking this medication,

and I just wanted to ask you what you think?"

och jag ville fråga dig vad du tycker om det?"

Jag gjorde mitt bästa och gav henne de råd jag kunde ge.

And so I did my best to give her such advice as I could.

And then she said, "You know, my husband would never understand this.

Sedan sade hon, "Du förstår,

min man skulle aldrig förstå detta.

He's really the kind of guy to whom this wouldn't make any sense,

Han är en sådan man som inte skulle förstå detta alls,

så detta stannar mellan oss”.

so, you know, it's just between us."

And I said, "Yes, that's fine."

Och jag sade, ”Ja, det är ok”.

On Sunday of the same conference,

På söndagen på samma konferens

her husband took me aside,

så drog hennes man mig åt sidan

(Laughter)

and he said, "My wife wouldn't think

och sa, "Min fru skulle inte tycka

that I was really much of a guy if she knew this,

att jag var mycket till man om hon visste detta,

but I've been dealing with this depression and I'm taking some medication,

men jag har kämpat med depression

och tar vissa mediciner,

and I wondered what you think?"

och jag undrar vad du tycker om det?”

They were hiding the same medication

De gömde

samma mediciner på två olika ställen

in two different places in the same bedroom.

i samma sovrum.

(Laughter)

Så jag sade att kanske

And I said that I thought communication within the marriage

kommunikation inom deras äktenskap

might be triggering some of their problems.

kunde vara en av orsakerna till problemen.

(Laughter)

(Skratt)

But I was also struck

Jag slogs också

av den betungande naturen

by the burdensome nature of such mutual secrecy.

hos sådant gemensamt hemlighetsmakeri.

Depression is so exhausting.

Depression är så utmattande.

It takes up so much of your time and energy,

Den tar upp så mycket av din tid och energi,

and silence about it,

och att vara tyst om den

it really does make the depression worse.

gör den faktiskt bara värre.

And then I began thinking

Då började jag tänka på allt

about all the ways people make themselves better.

som folk gör för att må bättre.

I'd started off as a medical conservative.

Jag var i början medicinskt konservativ.

I thought there were a few kinds of therapy that worked,

Jag trodde det fanns få fungerade behandlingar,

it was clear what they were --

det var uppenbart vilka de var --

there was medication,

det fanns mediciner,

there were certain psychotherapies,

det fanns olika psykoterapier,

there was possibly electroconvulsive treatment,

möjligen elektrokonvulsiv behandling

och allt annat var bara struntsaker.

and that everything else was nonsense.

But then I discovered something.

Men sedan kom jag på något.

If you have brain cancer,

Om du har cancer i hjärnan

and you say that standing on your head for 20 minutes every morning

och du säger att stå på huvudet

i 20 minuter varje morgon får dig att må bättre,

makes you feel better,

it may make you feel better, but you still have brain cancer,

så må det göra att du mår bra

men du har kvar hjärncancern,

and you'll still probably die from it.

och du kommer troligen att dö av den.

But if you say that you have depression,

Men om du säger att du är deprimerad

and standing on your head for 20 minutes every day

och att 20 minuters dagligt huvudstående

gör så du mår bättre, då har det fungerat,

makes you feel better, then it's worked,

because depression is an illness of how you feel,

eftersom depression är en sjukdom om hur du mår,

and if you feel better,

och om du mår bättre

then you are effectively not depressed anymore.

så är du egentligen inte längre deprimerad.

Så jag blev därför mer tolerant

So I became much more tolerant

mot den stora mängden alternativa behandlingar.

of the vast world of alternative treatments.

And I get letters, I get hundreds of letters

Jag får brev, hundratals brev

from people writing to tell me about what's worked for them.

från folk som berättar vad som fungerat för dem.

Någon bakom scenen idag frågade mig

Someone was asking me backstage today about meditation.

om meditation.

My favorite of the letters that I got was the one that came from a woman

Min favorit bland de brev jag fick

var från en kvinna som

who wrote and said that she had tried therapy, medication,

som skrev till mig att hon hade prövat terapi,

hon hade prövat mediciner, alltså i princip allt,

she had tried pretty much everything,

men hon hittade en kur som hon hoppades jag skulle sprida

and she had found a solution and hoped I would tell the world,

och den var att göra små saker av garn.

and that was making little things from yarn.

(Laughter)

(Skratt)

She sent me some of them.

Hon skickade några till mig. (Skratt)

(Laughter)

And I'm not wearing them right now.

Jag bär dem inte på mig idag.

(Laughter)

I suggested to her that she also should look up

Jag föreslog att hon också skulle läsa på om

obsessive compulsive disorder in the DSM.

tvångssyndrom i psykologihandboken.

And yet, when I went to look at alternative treatments,

På samma gång som jag undersökte alternativa behandlingar

I also gained perspective on other treatments.

förstod jag att det fanns ytterligare behandlingar.

I went through a tribal exorcism in Senegal

Jag var med om en andeutdrivning i en folkstam i Senegal

that involved a great deal of ram's blood

som involverade mycket blod från en vädur

and that I'm not going to detail right now,

och jag ska inte gå in på några detaljer,

but a few years afterwards I was in Rwanda,

men några år senare var jag i Rwanda

working on a different project,

och arbetade med ett annat projekt

and I happened to describe my experience to someone,

och jag råkade berätta om mina upplevelser för en man

and he said,

och han sade, ”Tja, du vet

"Well, that's West Africa, and we're in East Africa,

att vi är på andra sidan av Afrika nu,

and our rituals are in some ways very different,

och ritualerna är delvis annorlunda,

but we do have some rituals

men vi har en del ritualer som har något

that have something in common with what you're describing."

gemensamt med det du beskriver.”

Jag sade, "Aha". Han sade, "Ja,

And he said,

"But we've had a lot of trouble with Western mental health workers,

men vi har haft problem med terapeuter från väst,

speciellt de som anlände direkt efter folkmorden.”

especially the ones who came right after the genocide."

Jag frågade, ”Vilka sorts problem hade ni?”

I said, "What kind of trouble did you have?"

Han svarad, "Tja,

And he said, "Well, they would do this bizarre thing.

de gjorde en riktigt bisarr sak.

They didn't take people out in the sunshine

De tog inte ut folk i solskenet

där man faktiskt börjar må bättre.

where you begin to feel better.

They didn't include drumming or music to get people's blood going.

De inkluderade varken trummor eller musik för att få igång blodet.

They didn't involve the whole community.

De involverade inte hela samhället.

They didn't externalize the depression as an invasive spirit.

De behandlade inte depressionen

som en påträngande ande.

Instead what they did was they took people one at a time into dingy little rooms

Istället tog de människor,

en åt gången, in ett litet mörkt rum

and had them talk for an hour

för att tala i en timme

about bad things that had happened to them."

om hemska saker som hade hänt dem”.

(Laughter)

(Skratt) (Applåder)

(Applause)

He said, "We had to ask them to leave the country."

Han sade, ”Vi fick be dem lämna landet”.

(Laughter)

(Skratt)

Now at the other end of alternative treatments,

Om vi ska prata om helt andra alternativa behandlingar,

låt mig berätta för er om Frank Russakoff.

let me tell you about Frank Russakoff.

Frank Russakoff hade den värsta depressionen

Frank Russakoff had the worst depression perhaps that I've ever seen in a man.

som jag någonsin påträffat hos en människa.

He was constantly depressed.

Han var konstant deprimerad.

He was, when I met him,

Han var, då jag träffade honom, i det skedet att han varje månad

at a point at which every month, he would have electroshock treatment.

fick elektrokonvulsiv behandling.

Then he would feel sort of disoriented for a week.

Sedan kände han sig rätt vilsen i en vecka.

Then he would feel okay for a week.

Sedan var han okej i en vecka.

Then he would have a week of going downhill.

Sedan kom veckan då det gick neråt.

And then he would have another electroshock treatment.

Sedan fick han en till elektrokonvulsiv behandling.

Han sa när vi träffades,

And he said to me when I met him,

"It's unbearable to go through my weeks this way.

"Det är outhärdligt att genomleva mina veckor så här.

Jag kan inte fortsätta så här,

I can't go on this way,

and I've figured out how I'm going to end it

och jag har kommit på hur jag ska få slut på det

if I don't get better."

om jag inte blir bättre”.

"But," he said to me, "I heard about a protocol at Mass General

Han sade, ”Jag har hört om en operation

på Mass General-sjukhuset som kallas

for a procedure called a cingulotomy, which is a brain surgery,

cingulotomi, som är en hjärnoperation,

and I think I'm going to give that a try."

och jag tror jag ska ge det ett försök”.

And I remember being amazed at that point to think that someone

Jag minns hur förbluffad jag blev då,

av att höra att någon

who clearly had so many bad experiences

som haft så många hemska upplevelser

with so many different treatments

med så många olika behandlingar,

still had buried in him, somewhere, enough optimism

fortfarande hade tillräckligt med optimism

to reach out for one more.

för att pröva ännu en till.

And he had the cingulotomy, and it was incredibly successful.

Han gjorde operationen

och den var oerhört lyckad.

He's now a friend of mine.

Han är nu vän till mig.

He has a lovely wife and two beautiful children.

Han har en underbar fru och två vackra barn.

He wrote me a letter the Christmas after the surgery,

Han skrev ett brev till mig, julen efter operationen,

and he said,

och han sade,

"My father sent me two presents this year,

”Min far skickade två gåvor detta år,

First, a motorized CD rack from The Sharper Image

den första var en motordriven CD-hylla

som jag egentligen inte behövde

that I didn't really need,

but I knew he was giving it to me to celebrate

men jag fick den för att fira

the fact that I'm living on my own and have a job I seem to love.

att jag nu bodde på egen hand

och hade ett jobb som jag tyckte om.

And the other present was a photo of my grandmother,

Den andra gåvan

var ett foto på min farmor,

who committed suicide.

som begick självmord.

As I unwrapped it, I began to cry,

Då jag öppnade den började jag gråta,

and my mother came over and said,

min mor kom över till mig och frågade,

'Are you crying because of the relatives you never knew?'

'Gråter du över de släktingar du aldrig kände?'

Jag svarade, 'Hon hade samma sjukdom som mig'.

And I said, 'She had the same disease I have.'

I'm crying now as I write to you.

Jag gråter när jag skriver till dig.

It's not that I'm so sad, but I get overwhelmed,

Jag är inte så ledsen, men överväldigad,

I think, because I could have killed myself,

och det är för att jag kunde ha tagit mitt liv

but my parents kept me going, and so did the doctors,

men mina föräldrar höll mig uppe,

och detsamma gjorde läkarna,

and I had the surgery.

och jag gjorde operationen.

I'm alive and grateful.

Jag lever och jag är tacksam.

We live in the right time, even if it doesn't always feel like it."

Vi lever i rätt tidevarv,

även om det inte alltid känns så.”

I was struck by the fact that depression

Jag slogs av att depression

is broadly perceived to be a modern, Western, middle-class thing,

är vida uppfattad att vara

en västerländsk, medelklass-sjukdom,

and I went to look at how it operated in a variety of other contexts,

och jag började studera hur den verkade

i ett antal andra sammanhang,

and one of the things I was most interested in

och en av de saker som intresserade mig mest

was depression among the indigent.

var depression bland fattiga.

Jag bestämde mig för att studera

And so I went out to try to look

at what was being done for poor people with depression.

vad som gjordes för fattiga människor med depression.

And what I discovered is that poor people

Jag upptäckte att de flesta fattiga

are mostly not being treated for depression.

inte får behandling för sin depression.

Depression är resultatet av genetisk sårbarhet,

Depression is the result of a genetic vulnerability,

which is presumably evenly distributed in the population,

som förmodligen är jämnt fördelad hos befolkningen,

and triggering circumstances,

och utlösande omständigheter

which are likely to be more severe for people who are impoverished.

som troligen är mer allvarliga

bland människor som lever i fattigdom.

And yet it turns out that if you have a really lovely life

Men det har visat sig att

om man har ett riktigt bra liv men är olycklig hela tiden

but feel miserable all the time,

you think, "Why do I feel like this?

så tänker man, ”Varför känner jag så här?

I must have depression."

Jag måste vara deprimerad.”

And you set out to find treatment for it.

Man bestämmer sig för att hitta en kur.

Men om man har ett fruktansvärt liv,

But if you have a perfectly awful life,

and you feel miserable all the time,

och är olycklig hela tiden,

the way you feel is commensurate with your life,

så är det du känner förenligt med ditt liv,

and it doesn't occur to you to think,

och tanken faller dig inte in,

"Maybe this is treatable."

att kanske detta går att behandla.

And so we have an epidemic in this country

Vi har alltså en epidemi i vårt land

of depression among impoverished people

av depression bland fattiga människor

that's not being picked up and that's not being treated

som inte upptäcks och således inte behandlas

and that's not being addressed,

och som inte heller adresseras,

and it's a tragedy of a grand order.

och det är en tragedi i stor skala.

And so I found an academic

Jag hittade en akademiker

who was doing a research project in slums outside of D.C.,

som höll på med ett forskningsprojekt

i slumområdena utanför Washington

where she picked up women who had come in for other health problems

där hon tog hand om kvinnor som kom in för andra hälsoproblem

and diagnosed them with depression,

och diagnostiserade deras depression,

och försåg dem sedan sex månader av den experimentella behandlingen.

and then provided six months of the experimental protocol.

One of them, Lolly, came in,

En av dem, Lolly, kom in,

and this is what she said the day she came in.

och detta sade hon dagen då hon kom in;

Hon sade - hon var förresten en kvinna

She said, and she was a woman, by the way, who had seven children.

som hade sju barn. Hon sade,

She said, "I used to have a job but I had to give it up

”Jag hade ett jobb men jag var tvungen att sluta

because I couldn't go out of the house.

eftersom jag inte kan gå utanför mitt hus.

Jag har inget att säga till mina barn,

I have nothing to say to my children.

In the morning, I can't wait for them to leave,

och på morgonen kan jag knappt vänta tills de gått

and then I climb in bed and pull the covers over my head,

och då kryper jag ner i sängen och drar täcket över huvudet,

och klockan tre då de kommer hem

and three o'clock when they come home,

så har allt gått så snabbt.”

it just comes so fast."

She said, "I've been taking a lot of Tylenol,

Hon berättade,

”Jag har tagit mycket Tylenol,

anything I can take so that I can sleep more.

jag tar vad som helst för att sova mer.

My husband has been telling me I'm stupid, I'm ugly.

Min man har sagt till mig att jag är dum och ful.

I wish I could stop the pain."

Jag önskar jag kunde få ett slut på smärtan.”

Well, she was brought into this experimental protocol,

Hon togs med i det experimentella projektet

and when I interviewed her six months later,

och när jag intervjuade henne sex månader senare

she had taken a job working in childcare

hade hon tagit ett jobb inom barnomsorgen

for the U.S. Navy, she had left the abusive husband,

i den amerikanska flottan, hon hade lämnat sin våldsamme make,

och hon sade till mig,

and she said to me,

”Mina barn är så mycket gladare nu.

"My kids are so much happier now."

She said, "There's one room in my new place for the boys

Det finns ett rum i mitt nya hus

för pojkarna och ett för flickorna,

and one room for the girls,

men på kvällen så kryper de alla upp i min säng,

but at night, they're just all up on my bed,

and we're doing homework all together and everything.

och vi gör läxorna, alla tillsammans.

One of them wants to be a preacher,

En av dem vill bli predikant,

one of them wants to be a firefighter,

en annan vill bli brandman,

and one of the girls says she's going to be a lawyer.

och en av flickorna säger att hon vill bli advokat.

They don't cry like they used to,

De gråter inte som de brukade göra

and they don't fight like they did.

och de bråkar inte heller som förut.

Allt jag behöver nu är mina barn.

That's all I need now, is my kids.

Things keep on changing,

Saker förändras, hur jag klär mig,

the way I dress, the way I feel, the way I act.

hur jag känner mig, hur jag beter mig.

I can go outside not being afraid anymore,

Jag kan lämna huset utan att vara rädd längre,

and I don't think those bad feelings are coming back,

och jag tror inte att de där hemska känslorna kommer tillbaks,

och om det inte hade varit för Dr Miranda

and if it weren't for Dr. Miranda and that,

så hade jag fortfarande legat hemma med täcket över mitt huvud,

I would still be at home with the covers pulled over my head,

if I were still alive at all.

om jag alls varit levande.

Jag bad Gud att sända en ängel

I asked the Lord to send me an angel,

and He heard my prayers."

och han hörde min bön”.

Jag blev verkligen rörd av dessa upplevelser

I was really moved by these experiences,

and I decided that I wanted to write about them

och bestämde mig för att skriva om dem,

not only in a book I was working on, but also in an article,

inte bara i min bok

men också i en artikel,

and I got a commission from The New York Times Magazine

och fick i uppdrag av New York Times Magazine

att skriva om depression bland de fattiga.

to write about depression among the indigent.

Jag lämnade in min artikel

And I turned in my story,

and my editor called me and said, "We really can't publish this."

och min redaktör sade,

”Vi kan inte publicera detta.”

Jag frågade, ”Varför inte?”

And I said, "Why not?"

And she said, "It just is too far-fetched.

Han svarade, ”Det är alltför långsökt.

These people who are sort of at the very bottom rung of society

Dessa människor är liksom på botten av samhället

and then they get a few months of treatment

och behandlas några månader

and they're virtually ready to run Morgan Stanley?

och sedan är de i princip redo att leda Morgan Stanley?

It's just too implausible."

Det är alltför osannolikt.

Jag har aldrig hört om något liknande.”

She said, "I've never even heard of anything like it."

Jag sade då,

And I said, "The fact that you've never heard of it

”Att du aldrig hört talas om det

är en vink om att det är nyheter.”

is an indication that it is news."

(Laughter)

(Skratt)

(Applåder)

(Applause)

"And you are a news magazine."

”Och ni driver en nyhetstidskrift.”

So after a certain amount of negotiation, they agreed to it.

Efter en del förhandlingar

gick de med på det.

But I think a lot of what they said was connected in some strange way

Jag tror att mycket av vad de sa

var sammanlänkat på något konstigt sätt

to this distaste that people still have for the idea of treatment,

med den avsmak som folk fortfarande har

inför tanken på behandling,

the notion that somehow if we went out

föreställningen att om vi tog oss ut

and treated a lot of people in indigent communities,

och behandlade massvis med fattiga människor

that would be exploitative,

så skulle det vara att exploatera dem

because we would be changing them.

eftersom vi skulle ändra på dem.

There is this false moral imperative that seems to be all around us,

Det finns ett falskt moraliskt imperativ

överallt omkring oss

that treatment of depression,

att behandling av depression,

the medications and so on, are an artifice,

att mediciner och så vidare, är ett bedrägeri,

and that it's not natural.

och att det inte är naturligt.

And I think that's very misguided.

Jag tycker det är mycket vilseledande.

It would be natural for people's teeth to fall out,

Det är alltså naturligt att folks tänder faller ut

but there is nobody militating against toothpaste,

men det är ingen som är emot tandkräm,

at least not in my circles.

i alla fall inte i min vänkrets.

People then say,

Då säger man, ”Men, är inte depression

"But isn't depression part of what people are supposed to experience?

en del av vad vi är menade att uppleva?

Är inte depression evolutionärt?

Didn't we evolve to have depression?

Är det inte en del av vår personlighet?”

Isn't it part of your personality?"

To which I would say, mood is adaptive.

På det skulle jag svara att humör är anpassningsbart.

Being able to have sadness and fear

Att kunna vara ledsen och rädd

and joy and pleasure

och känna glädje och lust

and all of the other moods that we have, that's incredibly valuable.

och alla de andra humör vi har

är oerhört värdefullt.

And major depression

En djup depression är något som sker

is something that happens when that system gets broken.

när systemet går sönder.

It's maladaptive.

Det hindrar en från att anpassa sig.

People will come to me and say,

Folk kommer till mig och säger,

"I think, though, if I just stick it out for another year,

”Jag tror att om jag uthärdar ett år till

I think I can just get through this."

så kan jag ta mig igenom detta.”

And I always say to them, "You may get through it,

Jag säger då, ”Du kanske tar dig igenom det

men du kommer aldrig att vara 37 igen.

but you'll never be 37 again.

Life is short, and that's a whole year you're talking about giving up.

Livet är kort och det är ett helt år

du pratar om att ge upp.

Think it through."

Tänk igenom det.”

It's a strange poverty of the English language,

Det är en märklig brist inom det engelska språket

and indeed of many other languages,

och också inom många andra språk,

that we use this same word, depression,

att vi använder samma ord - depression-

to describe how a kid feels when it rains on his birthday,

för att beskriva känslan hos ett barn

då det regnar på dess födelsedag

and to describe how somebody feels the minute before they commit suicide.

och att beskriva hur någon känner sig

sekunden innan de begår självmord.

People say to me, "Well, is it continuous with normal sadness?"

Folk frågar mig, ”Men är det samma sak som vanlig ledsamhet?"

And I say, in a way it's continuous with normal sadness.

Jag svarar, att på sätt och vis så är det som vanlig ledsamhet.

There is a certain amount of continuity,

Det går att jämföra till en viss mån,

but it's the same way there's continuity

men på samma sätt som du skulle jämföra

between having an iron fence outside your house

att ha ett järnstaket utanför ditt hus

som får en liten rostfläck

that gets a little rust spot

that you have to sand off and do a little repainting,

som du måste skrubba bort och måla om,

and what happens if you leave the house for 100 years

och vad som sker om du lämnar huset i hundra år

and it rusts through until it's only a pile of orange dust.

och staketet rostar sönder till en hög

av orangefärgat damm.

Och det är den orangea dammfläcken,

And it's that orange dust spot,

that orange dust problem,

det där orangea dammproblemet

that's the one we're setting out to address.

som vi vill ta itu med.

Då frågar folk,

So now people say,

”Så du tar dessa lyckopiller och känner dig lycklig?”

"You take these happy pills, and do you feel happy?"

And I don't.

Det gör jag inte.

But I don't feel sad about having to eat lunch,

Men jag känner mig inte ledsen över att behöva äta lunch

and I don't feel sad about my answering machine,

eller över min telefonsvarare,

and I don't feel sad about taking a shower.

och jag är inte ledsen inför att ta en dusch.

I feel more, in fact, I think,

Jag känner mer, tror jag,

because I can feel sadness without nullity.

eftersom jag kan känna ledsamhet utan likgiltighet.

I feel sad about professional disappointments,

Jag blir ledsen över besvikelser i mitt yrke,

about damaged relationships,

och över förstörda relationer,

about global warming.

den globala uppvärmningen.

Those are the things that I feel sad about now.

De här är saker som gör mig ledsen nu.

And I said to myself, well, what is the conclusion?

Jag sade då till mig själv, vilken är slutsatsen?

How did those people who have better lives

Vad gjorde de som lyckades leva ett bättre liv

even with bigger depression manage to get through?

med ännu värre depression, för att klara sig igenom?

What is the mechanism of resilience?

Vad är motståndskraften?

And what I came up with over time

Jag kom så småningom fram till

was that the people who deny their experience,

att de som förnekar sina upplevelser,

and say, "I was depressed a long time ago,

som säger, ”Jag var deprimerad förr,

I never want to think about it again,

jag vill aldrig tänka på det igen

I'm not going to look at it

och tänker inte se på det,

and I'm just going to get on with my life,"

jag vill bara gå vidare med mitt liv,”

ironically, those are the people who are most enslaved by what they have.

ironiskt nog så är det de

som är de mest förslavade.

Shutting out the depression strengthens it.

Att undertrycka depressionen gör den starkare.

While you hide from it, it grows.

Medan du gömmer dig ifrån den, växer den.

De som klarar sig bättre

And the people who do better

are the ones who are able to tolerate the fact that they have this condition.

är de som kan finna sig i faktumet

att de har denna sjukdom.

De som kan tolerera sin depression

Those who can tolerate their depression are the ones who achieve resilience.

är de som kan uppnå motståndskraft.

So Frank Russakoff said to me,

Frank Russakoff sade till mig,

”Om jag varit tvungen att göra om det

"If I had a do-over, I suppose I wouldn't do it this way,

hade jag nog inte gjort det på samma sätt

but in a strange way, I'm grateful for what I've experienced.

men på ett märkligt sätt är jag tacksam

för vad jag upplevt.

I'm glad to have been in the hospital 40 times.

Jag är glad att ha varit på sjukhus 40 gånger.

Det har lärt mig så mycket om kärlek

It taught me so much about love,

and my relationship with my parents and my doctors

och relationen med mina föräldrar

och mina läkare

has been so precious to me, and will be always."

har varit så värdefulla för mig, och kommer alltid att vara det.

And Maggie Robbins said,

Maggie Robbins sade,

"I used to volunteer in an AIDS clinic,

”Jag brukade frivilligarbeta på en AIDS-klinik,

and I would just talk and talk and talk,

och jag brukade prata och prata,

and the people I was dealing with weren't very responsive, and I thought,

och de människor jag hade att göra med

var inte så mottagliga och jag tänkte,

'That's not very friendly or helpful of them.'"

”Det är ju inte så vänligt eller hjälpsamt av dem.”

(Laughter)

"And then I realized,

Sedan insåg jag

I realized that they weren't going to do more

att de inte skulle göra mer

than make those first few minutes of small talk.

än att småprata under några fåtal minuter.

It was simply going to be an occasion

Det skulle helt enkelt vara en situation

where I didn't have AIDS and I wasn't dying,

där jag inte hade AIDS och inte var döende

but could tolerate the fact that they did

men kunde tolerera att de hade det

and they were.

och de var döende.”

Our needs are our greatest assets.

Våra behov är våra största tillgångar.

Jag har lärt mig att ge av allt det

It turns out I've learned to give all the things I need."

som jag själv behöver.

Valuing one's depression does not prevent a relapse,

Att värdesätta sin depression

förhindrar inte ett återfall

but it may make the prospect of relapse

men det kan göra att tanken på ett återfall

and even relapse itself easier to tolerate.

eller till och med ett riktigt återfall blir lättare att tolerera.

Det handlar inte så mycket om

The question is not so much of finding great meaning

att hitta en större mening eller att bestämma

and deciding your depression has been very meaningful.

att din depression har varit meningsfull.

It's of seeking that meaning and thinking, when it comes again,

Det handlar om att söka efter meningen

och att tänka när den kommer på nytt,

"This will be hellish, but I will learn something from it."

”Detta kommer vara fruktansvärt

men jag kommer lära mig något av det.”

I have learned in my own depression

Jag har lärt mig av min egen depression

how big an emotion can be,

hur stark en känsla kan vara,

how it can be more real than facts,

hur den kan vara verkligare än alla fakta,

och jag har funnit att denna upplevelse

and I have found that that experience

has allowed me to experience positive emotion

har tillåtit mig att uppleva mer positiva känslor

in a more intense and more focused way.

på ett intensivare och mer fokuserat sätt.

The opposite of depression is not happiness,

Motsatsen till depression är inte lycka

but vitality,

utan livskraft

and these days, my life is vital,

och just nu är mitt liv vitalt

även de dagar då jag är ledsen.

even on the days when I'm sad.

I felt that funeral in my brain,

Jag kände den där begravningen

i min hjärna,

and I sat next to the colossus at the edge of the world,

och jag satt bredvid kolossen

vid världens kant

and I have discovered something inside of myself

och jag hade upptäckt

något inom mig själv

that I would have to call a soul

som jag är manad att kalla en själ

that I had never formulated until that day 20 years ago

och som jag inte hade namngett fram till den där dagen för 20 år sedan

when hell came to pay me a surprise visit.

då helvetet kom på oväntat besök.

I think that while I hated being depressed

Jag tror att fastän jag avskydde att vara deprimerad

and would hate to be depressed again,

och skulle avsky att vara det igen,

I've found a way to love my depression.

så har jag hittat ett sätt att älska min depression.

I love it because it has forced me to find and cling to joy.

Jag älskar den för den har tvingat mig

att hitta och hålla fast vid glädjen.

I love it because each day I decide,

Jag älskar den för varje dag beslutar jag mig,

sometimes gamely,

ibland djärvt

and sometimes against the moment's reason,

och ibland emot stundens förnuft,

to cleave to the reasons for living.

att hålla fast vid orsakerna att leva.

And that, I think, is a highly privileged rapture.

Och det är, enligt mig, en hänförelse som gör mig privilegierad.

Tack.

Thank you.

(Applause)

(Applåder)

Thank you.

(Applause)