The Future of News? Virtual Reality | Nonny de la Peña | TED Talks

Översättare: Annika Bidner Granskare: Lisbeth Pekkari

What if I could present you a story

Tänk om jag kunde berätta en historia för er

that you would remember with your entire body

som ni skulle komma ihåg med hela kroppen

and not just with your mind?

och inte bara i tanken?

My whole life as a journalist, I've really been compelled

Under hela mitt liv som journalist har jag känt mig tvungen

to try to make stories that can make a difference

att försöka skapa historier som kan göra skillnad

and maybe inspire people to care.

och kanske få människor att bry sig.

I've worked in print. I've worked in documentary.

Jag har jobbat med tidningar, med dokumentärer

I've worked in broadcast.

och med TV.

But it really wasn't until I got involved with virtual reality

Men det var inte förrän jag började syssla med virtual reality

that I started seeing these really intense,

som jag började se riktigt intensiva,

authentic reactions from people

äkta reaktioner från människor

that really blew my mind.

som verkligen chockade mig.

So the deal is that with VR, virtual reality,

Grejen med VR, virtual reality,

I can put you on scene

är att jag kan placera dig på plats

in the middle of the story.

mitt i berättelsen.

By putting on these goggles that track wherever you look,

Genom att sätta på sig glasögon som mäter var man tittar

you get this whole-body sensation,

får man en utanför-kroppen-upplevelse,

like you're actually, like, there.

som att man faktiskt är där.

So five years ago was about when I really began to push the envelope

Det var för fem år sen som jag verkligen började bryta ny mark

with using virtual reality and journalism together.

genom att kombinera virtual reality och journalistik.

And I wanted to do a piece about hunger.

Och jag ville göra något om hunger.

Families in America are going hungry, food banks are overwhelmed,

Familjer i USA går hungriga, matbankerna går på knäna,

and they're often running out of food.

och deras mat tar ofta slut.

Now, I knew I couldn't make people feel hungry,

Jag visste att jag inte kunde få folk att känna sig hungriga,

but maybe I could figure out a way to get them to feel something physical.

men jag kunde kanske hitta ett sätt att få dem att känna något fysiskt.

So -- again, this is five years ago --

Tänk på att det här var för fem år sen,

so doing journalism and virtual reality together

så att kombinera journalistik och virtual reality

was considered a worse-than-half-baked idea,

betraktades som en ofärdig idé,

och jag hade ingen finansiering.

and I had no funding.

Believe me, I had a lot of colleagues laughing at me.

Tro mig, det var många kollegor som skrattade åt mig.

And I did, though, have a really great intern,

Men jag hade en riktig bra praktikant,

a woman named Michaela Kobsa-Mark.

en kvinna som hette Michaela Kobsa-Mark.

And together we went out to food banks

Och tillsammans åkte vi ut till matbanker

and started recording audio and photographs.

och började spela in ljud och ta bilder.

Until one day she came back to my office

Tills en dag då hon kom tillbaka till kontoret

and she was bawling, she was just crying.

och stortjöt, hon grät och grät.

She had been on scene at a long line,

Hon hade stått vid en lång kö,

where the woman running the line was feeling extremely overwhelmed,

där kvinnan som höll ordning på kön kände sig helt överväldigad,

and she was screaming, "There's too many people!

och hon skrek, "Det är för mycket folk!

There's too many people!"

Det är för mycket folk!"

And this man with diabetes doesn't get food in time,

Och en man med diabetes fick inte mat i tid,

his blood sugar drops too low, and he collapses into a coma.

hans blodsocker föll för lågt, och han föll i koma.

As soon as I heard that audio,

Så snart jag hörde inspelningen

I knew that this would be the kind of evocative piece

visste jag att det här skulle bli den sortens suggestiva verk

that could really describe what was going on at food banks.

som verkligen skulle kunna beskriva vad som händer vid matbanker.

So here's the real line. You can see how long it was, right?

Här är den riktiga kön. Ni ser hur lång den var?

And again, as I said, we didn't have very much funding,

Som jag sa hade vi inte mycket finansiering,

so I had to reproduce it with virtual humans that were donated,

så vi blev tvungna att återskapa den med virtuella människor som vi fått,

and people begged and borrowed favors to help me create the models

och folk tiggde och lånade tjänster för att kunna skapa modellerna

and make things as accurate as we could.

och återskapa allting så realistiskt som vi kunde.

And then we tried to convey what happened that day

Sen försökte vi förmedla vad som hände den dagen

with as much as accuracy as is possible.

så noggrant som möjligt.

(Video) Voice: There's too many people! There's too many people!

(Video) Röst: Det är för mycket folk! Det är för mycket folk!

Voice: OK, he's having a seizure.

Röst: OK, han har fått ett anfall.

Voice: We need an ambulance.

Röst: Vi måste ringa efter ambulans.

Nonny de la Peña: So the man on the right,

Nonny de la Peña: Mannen till höger,

for him, he's walking around the body.

för honom, han går runt kroppen.

For him, he's in the room with that body.

Han känner att han är i samma rum som den där kroppen.

Like, that guy is at his feet.

Den där killen ligger vid hans fötter.

And even though, through his peripheral vision,

Och även om han via sitt periferiseende

he can see that he's in this lab space,

kan se att han är i en laboratorielokal,

he should be able to see that he's not actually on the street,

han borde kunna se att han inte befinner sig på gatan,

but he feels like he's there with those people.

men det känns som att han är där med de här människorna.

Han är noga med att inte kliva på den här killen som faktiskt inte är där.

He's very cautious not to step on this guy

who isn't really there, right?

So that piece ended up going to Sundance in 2012,

Det här verket hamnade på Sundance 2012,

a kind of amazing thing, and it was the first virtual reality film

det var ganska fantastiskt,

och det var en av de första virtual reality-filmerna någonsin.

ever, basically.

And when we went, I was really terrified.

Och när vi åkte dit var jag skräckslagen.

I didn't really know how people were going to react

Jag visste inte hur folk skulle reagera

and what was going to happen.

och vad som skulle hända.

And we showed up with this duct-taped pair of goggles.

Och vi dök upp där med ett par ihoptejpade glasögon.

(Video) Oh, you're crying. You're crying. Gina, you're crying.

(Video) Åh, du gråter. Du gråter. Gina, du gråter.

So you can hear the surprise in my voice, right?

Kan ni höra hur förvånad jag är?

And this kind of reaction ended up being the kind of reaction we saw

Den här reaktionen återkom

over and over and over:

gång på gång:

people down on the ground trying to comfort the seizure victim,

folk som gick ner på golvet och försökte trösta den drabbade,

trying to whisper something into his ear

försökte viska något i hans öra

or in some way help, even though they couldn't.

eller hjälpa till på något sätt, även om de inte kunde det.

And I had a lot of people come out of that piece saying,

Och det var många som kom ut från visningen som sa

"Oh my God, I was so frustrated. I couldn't help the guy,"

"Gode gud, jag blev så frustrerad. Jag kunde inte hjälpa killen"

and take that back into their lives.

och tog sen med sig det i sina liv.

So after this piece was made,

När den här filmen var klar

the dean of the cinema school at USC, the University of Southern California,

bjöd chefen för filmskolan vid University of Southern California in

brought in the head of the World Economic Forum to try "Hunger,"

den ansvarige för World Economic Forum för att titta på "Hunger",

and he took off the goggles,

och han tog av sig glasögonen

and he commissioned a piece about Syria on the spot.

och beställde en film om Syrien på stående fot.

And I really wanted to do something about Syrian refugee kids,

Jag ville verkligen göra något om flyktingbarn från Syrien,

because children have been the worst affected by the Syrian civil war.

för barn är de som har lidit mest under inbördeskriget i Syrien.

I sent a team to the border of Iraq to record material at refugee camps,

Jag skickade ett team till den irakiska gränsen

för att spela in material från flyktingläger,

basically an area I wouldn't send a team now,

ett områden jag inte skulle skicka in ett team till nu,

as that's where ISIS is really operating.

eftersom ISIS har en aktiv verksamhet där.

And then we also recreated a street scene

Sen återskapade vi en gatuscen

in which a young girl is singing and a bomb goes off.

där en flicka sjunger och en bomb exploderar.

Now, when you're in the middle of that scene

När man befinner sig mitt i den situationen

and you hear those sounds,

och hör de ljuden

and you see the injured around you,

och ser de sårade omkring sig,

it's an incredibly scary and real feeling.

så är det en oerhört skrämmande och verklig känsla.

I've had individuals who have been involved in real bombings tell me

Individer som har varit inblandade i riktiga bombningar har berättat för mig

that it evokes the same kind of fear.

att den väcker samma slags rädsla.

[The civil war in Syria may seem far away]

[Inbördeskriget i Syrien kan verka långt borta]

[until you experience it yourself.]

[tills du upplever det själv.]

(Girl singing)

(Flicka sjunger)

(Explosion)

(Explosion)

[Project Syria]

[Projekt Syrien]

[A virtual reality experience]

[En virtuell upplevelse]

NP: We were then invited to take the piece

NP: Sen blev vi inbjudna att visa verket

to the Victoria and Albert Museum in London.

på Victoria and Albert Museum i London.

And it wasn't advertised.

Det marknadsfördes inte.

And we were put in this tapestry room.

Vi placerades i ett rum med väggbonader.

There was no press about it,

Det hade inte skrivits om det, så vem som helst

so anybody who happened to walk into the museum to visit it that day

som råkade komma in på muséet den dagen

would see us with these crazy lights.

såg oss och det konstiga ljuset.

You know, maybe they would want to see the old storytelling of the tapestries.

Kanske ville de se gamla historier på väggbonader.

They were confronted by our virtual reality cameras.

De möttes av våra virtual-reality-kameror.

But a lot of people tried it, and over a five-day run

Men många människor provade det, och under fem dagar

we ended up with 54 pages of guest book comments,

hade vi till slut 54 sidor med kommentarer i vår gästbok,

and we were told by the curators there

och kuratorerna berättade

that they'd never seen such an outpouring.

att det aldrig hade skrivits så mycket.

Things like, "It's so real," "Absolutely believable,"

Saker som "Det är så verkligt", "Verkligen trovärdigt",

or, of course, the one that I was excited about,

eller den som jag blev mest glad för,

"A real feeling as if you were in the middle of something

"En känsla av att man befinner sig mitt i någonting

that you normally see on the TV news."

som man annars ser på TV-nyheterna".

So, it works, right? This stuff works.

Det verkar fungera, eller hur? Det funkar.

And it doesn't really matter where you're from or what age you are --

Och det spelar ingen roll varifrån du kommer eller hur gammal du är,

it's really evocative.

det framkallar känslor.

Now, don't get me wrong -- I'm not saying that when you're in a piece

Missuppfatta mig inte - jag säger inte att upplevelsen av ett verk

you forget that you're here.

gör att man glömmer var man är.

Men det verkar som om vi kan känna som att vi är på två platser samtidigt.

But it turns out we can feel like we're in two places at once.

We can have what I call this duality of presence,

Vi kan känna vad jag kallar en dualistisk närvaro,

and I think that's what allows me to tap into these feelings of empathy.

och jag tror att det är det som får mig att kunna komma åt empatikänslor.

Right?

Eller hur?

So that means, of course,

Det betyder förstås

that I have to be very cautious about creating these pieces.

att jag måste gå varsamt fram när jag skapar de här verken.

I have to really follow best journalistic practices

Jag måste verkligen följa det journalistiska regelverket

and make sure that these powerful stories

och se till att de kraftfulla historierna

are built with integrity.

skapas med integritet som grund.

If we don't capture the material ourselves,

Om vi inte skapar materialet själva

we have to be extremely exacting

måste vi vara extremt noga med

about figuring out the provenance and where did this stuff come from

att ta reda på ursprunget, var materialet kommer ifrån,

and is it authentic?

och ifall det är äkta?

Let me give you an example.

Jag ska ge er ett exempel.

With this Trayvon Martin case, this is a guy, a kid,

I fallet Trayvon Martin så var det en kille, ett barn

who was 17 years old and he bought soda and a candy at a store,

som var 17 år och han köpte en läsk och lite godis i en affär,

and on his way home he was tracked by a neighborhood watchman

och på vägen hem följdes han av en vakt för grannsamverkan

named George Zimmerman who ended up shooting and killing him.

som hette George Zimmerman, som sköt och dödade honom.

To make that piece,

För att göra det verket

we got the architectural drawings of the entire complex,

beställde vi arkitektritningarna för hela huskomplexet,

and we rebuilt the entire scene inside and out, based on those drawings.

och vi återskapade hela situationen bit för bit, baserat på ritningarna.

All of the action

Alla händelser

is informed by the real 911 recorded calls to the police.

är baserade på de riktiga registrerade samtalen till polisen.

And interestingly, we broke some news with this story.

Intressant nog bidrog vi till nya fakta med vår historia.

The forensic house that did the audio reconstruction, Primeau Productions,

Den rättsmedicinska enhet som återskapade ljudet,

Primeau Productions, har sagt att de skulle kunna vittna om

they say that they would testify

that George Zimmerman, when he got out of the car,

att George Zimmerman, när han klev ur bilen,

he cocked his gun before he went to give chase to Martin.

osäkrade sin pistol innan han gav sig av efter Martin.

So you can see that the basic tenets of journalism,

Så de journalistiska grunderna är desamma,

they don't really change here, right?

de ändras inte, eller hur?

We're still following the same principles that we would always.

Vi följer fortfarande samma principer som vi alltid skulle göra.

What is different is the sense of being on scene,

Vad som är annorlunda är känslan av att vara på plats,

whether you're watching a guy collapse from hunger

oavsett om man ser en kille som svimmar av hunger

or feeling like you're in the middle of a bomb scene.

eller känner att man befinner sig mitt i en bombattack.

And this is kind of what has driven me forward with these pieces,

Och det är det som har drivit mig att fortsätta göra såna här verk,

and thinking about how to make them.

och att tänka på hur man gör dem.

We're trying to make this, obviously, beyond the headset, more available.

Vi försöker förstås att göra detta utan något headset, mer tillgängligt.

We're creating mobile pieces like the Trayvon Martin piece.

Vi skapar mobila verk, som Trayvon Martin-verket.

And these things have had impact.

Och de har en stor inverkan.

I've had Americans tell me that they've donated,

Amerikaner har berättat för mig att de har donerat,

direct deductions from their bank account, money to go to Syrian children refugees.

gjort överföringar från sitt bankkonto, pengar som går till syriska flyktingbarn.

And "Hunger in LA," well, it's helped start

Och "Hunger in LA" hjälpte till att forma

a new form of doing journalism

en ny slags journalistik

that I think is going to join all the other normal platforms

som jag tror kommer att finnas bland de andra plattformarna i framtiden.

in the future.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)