Barat Ali Batoor: My desperate journey with a human smuggler

Översättare: Edit Holm Granskare: Annika Bidner

I am a Hazara,

Jag är hazarer

and the homeland of my people is Afghanistan.

och mitt folks hemland är Afghanistan.

Like hundreds of thousands of other Hazara kids,

Precis som hundratusentals andra hazariska barn

I was born in exile.

föddes jag i exil.

The ongoing persecution and operation against the Hazaras

Den pågående förföljelsen och angreppen på hazarerna

forced my parents to leave Afghanistan.

tvingade mina föräldrar att lämna Afghanistan.

This persecution has had a long history going back to the late 1800s,

Denna förföljelse har en lång historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet

and the rule of King Abdur Rahman.

och kung Abdur Rahmans styre.

He killed 63 percent of the Hazara population.

Han dödade 63 procent av den hazariska befolkningen.

He built minarets with their heads.

Han byggde minareter med deras huvuden.

Many Hazaras were sold into slavery,

Många hazarer såldes som slavar,

and many others fled the country for neighboring Iran and Pakistan.

och många andra flydde till grannländerna Iran och Pakistan.

Mina föräldrar flydde också till Pakistan

My parents also fled to Pakistan,

and settled in Quetta, where I was born.

och slog sig ner i Quetta, där jag föddes.

After the September 11 attack on the Twin Towers,

Efter attacken den 11 september på World Trade Center

I got a chance to go to Afghanistan

fick jag chansen att åka till Afghanistan

for the first time, with foreign journalists.

för första gången, ihop med utländska journalister.

I was only 18, and I got a job working as an interpreter.

Jag var bara 18, och jag fick jobb som tolk.

Efter fyra år

After four years,

I felt it was safe enough to move to Afghanistan permanently,

kände jag att det var säkert nog att flytta permanent till Afghanistan,

and I was working there as a documentary photographer,

och jag jobbade där som dokumentärfotograf

and I worked on many stories.

och jag arbetade med många historier.

One of the most important stories that I did

En av de viktigaste artiklarna jag gjorde

was the dancing boys of Afghanistan.

var den om Afghanistans dansande pojkar.

Det är en tragisk historia om en vidrig tradition.

It is a tragic story about an appalling tradition.

It involves young kids dancing for warlords

Den handlar om barn som dansar för krigsherrar

och mäktiga män i samhället.

and powerful men in the society.

Dessa pojkar rövas ofta bort eller köps av sina fattiga föräldrar

These boys are often abducted or bought from their poor parents,

and they are put to work as sex slaves.

och får börja arbeta som sexslavar.

This is Shukur.

Detta är Shukur.

He was kidnapped from Kabul by a warlord.

Han kidnappades från Kabul av en krigsherre.

He was taken to another province,

Han togs till en annan provins

where he was forced to work as a sex slave for the warlord and his friends.

där han tvingades att arbeta som sexslav för krigsherren och hans vänner.

When this story was published in the Washington Post,

När berättelsen publicerades i Washington Post

I started receiving death threats,

började jag ta emot dödshot

and I was forced to leave Afghanistan,

och jag tvingades lämna Afghanistan

precis som mina föräldrar.

as my parents were.

Along with my family, I returned back to Quetta.

Tillsammans med min familj återvände jag till Quetta.

Situationen i Quetta hade förändrats dramatiskt sen jag åkte därifrån 2005.

The situation in Quetta had changed dramatically since I left in 2005.

Once a peaceful haven for the Hazaras,

Det som en gång var en fridfull frihamn för hazarer

it had now turned into the most dangerous city in Pakistan.

hade förvandlats till den farligaste staden i Pakistan.

Hazaras are confined into two small areas,

Hazarerna hålls instängda på två små områden,

and they are marginalized socially, educationally, and financially.

och marginaliseras på det sociala, utbildningsmässiga och ekonomiska planet.

Detta är Nadir.

This is Nadir.

I had known him since my childhood.

Jag hade känt honom sedan barnsben.

He was injured when his van was ambushed by terrorists in Quetta.

Han skadades när hans skåpbil attackerades av terrorister i Quetta.

He later died of his injuries.

Han dog av sina skador senare.

Around 1,600 Hazara members

Omkring 1600 personer ur den hazariska befolkningen

had been killed in various attacks,

hade dödats i flera attacker,

and around 3,000 of them were injured,

och runt 3 000 av dem hade skadats,

and many of them permanently disabled.

varav många fick permanenta handikapp.

The attacks on the Hazara community would only get worse,

Attackerna på den hazariska befolkningen

blev bara värre,

så det var inte förvånande att många ville fly.

so it was not surprising that many wanted to flee.

After Afghanistan, Iran, Pakistan,

Efter Afghanistan, Iran och Pakistan

Australia is home to the fourth largest population of Hazaras in the world.

är Australien hem för den fjärde största hazariska gruppen i världen.

When it came time to leave Pakistan,

När tiden kom för att lämna Pakistan

tycktes Australien vara det självklara valet.

Australia seemed the obvious choice.

Financially, only one of us could leave,

Av ekonomiska skäl kunde bara en av oss åka

and it was decided that I would go,

och det bestämdes att jag skulle åka,

in the hope that if I arrived at my destination safely,

med hopp om att om jag kom fram till mitt mål i säkerhet

I could work to get the rest of my family to join me later.

kunde jag arbeta för att få över resten av familjen senare.

Alla kände till riskerna

We all knew about the risks,

and how terrifying the journey is,

och hur hemsk resan är,

and I met many people who lost loved ones at sea.

och jag mötte många som hade förlorat familjemedlemmar eller vänner på havet.

It was a desperate decision to take, to leave everything behind,

Det var ett desperat beslut, att bara lämna allting,

and no one makes this decision easily.

och det är inte lätt för någon att ta det beslutet.

If I had been able to simply fly to Australia,

Om jag bara hade kunnat flyga till Australien

it would have taken me less than 24 hours.

hade det tagit mig mindre än 24 timmar.

But getting a visa was impossible.

Men det var omöjligt att få visum.

My journey was much longer,

Min resa var mycket längre,

much more complicated,

mycket krångligare,

and certainly more dangerous,

och definitivt farligare:

traveling to Thailand by air,

Jag flög till Thailand

and then by road and boat to Malaysia and into Indonesia,

och reste sen på vägar och med båtar till Malaysia och in i Indonesien,

paying people and smugglers all the way

och betalade folk och smugglare längs vägen,

and spending a lot of time hiding

och gömde mig ofta och under lång tid

and a lot of time in fear of being caught.

och många gånger i rädsla för att åka fast.

In Indonesia, I joined a group of seven asylum seekers.

I Indonesien anslöt jag mig till en grupp på sju asylsökande.

We all shared a bedroom

Allihopa delade vi på ett sovrum

in a town outside of Jakarta called Bogor.

i en stad utanför Jakarta som heter Bogor.

After spending a week in Bogor,

Efter en vecka i Bogor

three of my roommates left for the perilous journey,

gav sig tre av mina rumskamrater iväg på den farliga resan,

and we got the news two days later

och vi fick höra två dagar senare

that a distressed boat sank in the sea en route to Christmas Island.

att en båt i sjönöd hade sjunkit i havet på väg mot Christmas Island.

We found out that our three roommates -- Nawroz, Jaffar and Shabbir --

Vi fick veta att våra tre rumskamrater - Nawroz, Jaffar och Shabbir -

were also among those.

fanns bland dem.

Only Jaffar was rescued.

Bara Jaffar blev räddad.

Shabbir and Nawroz were never seen again.

Shabbir och Nawroz sågs aldrig till igen.

It made me think,

Det fick mig att tänka,

am I doing the right thing?

gör jag rätt?

I concluded I really had no other choice but to go on.

Jag kom fram till att jag verkligen inte hade något annat val än att fortsätta.

A few weeks later, we got the call from the people smuggler

Några veckor senare fick vi samtalet från människosmugglaren

to alert us that the boat is ready for us to commence our sea journey.

som underrättade oss om att båten var redo att påbörja vår resa över havet.

Taken in the night towards the main vessel

På natten fördes vi ut till huvudfartyget

on a motorboat,

på en motorbåt,

we boarded an old fishing boat that was already overloaded.

vi gick ombord på en gammal fiskebåt som redan var överfull.

There were 93 of us,

Vi var 93 personer,

and we were all below deck.

och alla satt under däck.

No one was allowed up on the top.

Ingen tilläts vara där uppe.

We all paid 6,000 dollars each

Vi betalade 6000 dollar var och en

for this part of the trip.

för den här delen av resan.

The first night and day went smoothly,

Den första natten och dagen gick utan problem,

but by the second night, the weather turned.

men den andra natten slog vädret om.

Waves tossed the boat around, and the timbers groaned.

Vågor kastade runt båten och det knakade i timret.

People below deck were crying, praying, recalling their loved ones.

Folk under däck grät, bad och ropade efter sina nära och kära.

They were screaming.

De skrek.

It was a terrible moment.

Det var fruktansvärt.

It was like a scene from doomsday,

Det var som en scen från domedagen,

or maybe like one of those scenes from those Hollywood movies

eller kanske som en av de där scenerna ur Hollywoodfilmer

that shows that everything is breaking apart

som visar hur allt faller samman

and the world is just ending.

och världen går under.

It was happening to us for real.

Det hände på riktigt för oss.

We didn't have any hope.

Vi hade inget hopp.

Our boat was floating like a matchbox on the water

Vår båt flöt som en tändsticksask i vattnet utan någon som helst kontroll.

without any control.

The waves were much higher than our boat,

Vågorna var mycket högre än vår båt

and the water poured in faster than the motor pumps could take it out.

och vattnet forsade in snabbare än motorpumparna kunde få ut det.

We all lost hope.

Alla tappade hoppet.

We thought, this is the end.

Vi tänkte, nu är det slut.

We were watching our deaths,

Vi såg vår död framför oss,

and I was documenting it.

och jag dokumenterade det.

Kaptenen sa till oss

The captain told us

that we are not going to make it,

att vi inte skulle klara det,

we have to turn back the boat.

vi var tvungna att vända tillbaka.

We went on the deck

Vi gick upp på däck

and turned our torches on and off

och tände och släckte våra ficklampor

to attract the attention of any passing boat.

för att någon passerande båt skulle lägga märke till oss.

We kept trying to attract their attention by waving our life jackets and whistling.

Vi försökte kalla uppmärksamheten till oss genom att vifta med flytvästar och låta.

Eventually, we made it to a small island.

Till slut lyckades vi ta oss till en liten ö.

Our boat crashing onto the rocks,

Vår båt kastades mot klipporna,

I slipped into the water

jag gled ner i vattnet

and destroyed my camera, whatever I had documented.

och förstörde min kamera, det jag hade dokumenterat.

But luckily, the memory card survived.

Men som tur var överlevde minneskortet.

It was a thick forest.

Det var en tät skog.

We all split up into many groups as we argued over what to do next.

Vi delade upp oss i många grupper medan vi diskuterade vad vi skulle göra.

We were all scared and confused.

Alla var rädda och förvirrade.

Then, after spending the night on the beach,

Sen, efter en natt på stranden,

we found a jetty and coconuts.

hittade vi en brygga och kokosnötter.

We hailed a boat from a nearby resort,

Vi ropade in en båt från ett närliggande hotellcenter,

and then were quickly handed over to Indonesian water police.

och sen överlämnades vi snabbt till den indonesiska sjöpolisen.

At Serang Detention Center,

På Serang Detention Center

an immigration officer came and furtively strip-searched us.

kom en tjänsteman och kroppsvisiterade oss förstulet.

Han tog våra mobiler, mina 300 dollar i kontanter,

He took our mobile, my $300 cash,

our shoes that we should not be able to escape,

våra skor så att vi inte skulle kunna rymma,

but we kept watching the guards, checking their movements,

men vi höll vakterna under uppsikt och iakttog deras rörelser,

and around 4 a.m. when they sat around a fire,

och runt kl 4 på morgonen, när de satt runt en eld,

we removed two glass layers from an outside facing window

tog vi ner två glasrutor från ett fönster som vette utåt

and slipped through.

och smög ut.

We climbed a tree next to an outer wall that was topped with the shards of glass.

Vi klättrade upp i ett träd nära yttermuren

som var täckt med glasskärvor.

We put the pillow on that

Vi lade en kudde över den

and wrapped our forearms with bedsheets

och virade in våra överarmar med lakan

and climbed the wall,

och klättrade över muren

and we ran away with bare feet.

och sprang iväg utan skor.

I was free,

Jag var fri,

with an uncertain future,

med en osäker framtid,

no money.

utan pengar.

The only thing I had was the memory card with the pictures and footage.

Det enda jag hade var mitt minneskort med bilderna och fotomaterialet.

When my documentary was aired on SBS Dateline,

När min dokumentär sändes på SBS Dateline

many of my friends came to know about my situation,

fick många av mina vänner reda på min situation

and they tried to help me.

och försökte hjälpa mig.

They did not allow me to take any other boat to risk my life.

De lät mig inte ta någon annan båt och riskera livet igen.

Jag bestämde mig även för att stanna i Indonesien och försöka

I also decided to stay in Indonesia and process my case through UNHCR,

få mitt fall behandlat av UNHCR.

but I was really afraid that I would end up in Indonesia

men jag var jätterädd att jag skulle behöva stanna i Indonesien

for many years doing nothing and unable to work,

i många år utan något att göra och utan att kunna arbeta,

like every other asylum seeker.

som alla andra asylsökande.

But it had happened to be a little bit different with me.

Men det råkade bli lite annorlunda för mig.

I was lucky.

Jag hade tur.

My contacts worked to expedite my case through UNHCR,

Mina kontakter jobbade för att mitt fall skulle påskyndas genom UNHCR

and I got resettled in Australia in May 2013.

och jag omflyttades till Australien i maj 2013.

Alla asylsökande har inte den tur som jag har haft.

Not every asylum seeker is lucky like me.

It is really difficult to live a life with an uncertain fate, in limbo.

Det är väldigt svårt att leva ett liv med ett osäkert öde, i limbo.

The issue of asylum seekers in Australia

Frågan om de asylsökande i Australien

has been so extremely politicized

har blivit så extremt politiserad

that it has lost its human face.

att den förlorat sitt mänskliga ansikte.

De asylsökande har demoniserats och sen presenterats för folket.

The asylum seekers have been demonized and then presented to the people.

I hope my story and the story of other Hazaras

Jag hoppas att min berättelse och andra hazarers berättelser

could shed some light to show the people

ska människor ge en inblick i

how these people are suffering in their countries of origin,

hur de här personerna lider i sina hemländer

and how they suffer,

och hur de lider,

why they risk their lives to seek asylum.

varför de riskerar sina liv för att söka asyl.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)