A new way to think about the transition to motherhood | Alexandra Sacks

Översättare: Anna Tillas Granskare: Lisbeth Pekkari

Do you remember a time when you felt hormonal and moody?

Minns du tiden när du var hormonstinn och lynnig?

Your skin was breaking out,

Du fick finnar,

your body was growing in strange places and very fast,

din kropp växte på konstiga ställen, snabbt,

and at the same time,

och samtidigt

people were expecting you to be grown-up in this new way.

förväntade sig folk att du skulle vara vuxen på ett nytt sätt.

Teenagers, right?

Ungdomen, eller hur?

Well, these same changes happen to a woman when she's having a baby.

Samma förändringar sker med en kvinna när hon får ett barn.

And we know that it's normal for teenagers to feel all over the place,

Vi vet att det är normalt för ungdomar att känna sig splittrade,

so why don't we talk about pregnancy in the same way?

så varför pratar vi inte om graviditet på samma sätt?

There are entire textbooks written about the developmental arc of adolescence,

Det finns hela läroböcker om ungdomens utvecklingskurva,

and we don't even have a word to describe the transition to motherhood.

och vi har inte ens ett ord som beskriver övergången till moderskap.

We need one.

Vi behöver ett.

I'm a psychiatrist who works with pregnant and postpartum women,

Jag är psykiater och arbetar med gravida och nyförlösta kvinnor,

a reproductive psychiatrist,

en reproduktiv psykiater,

and in the decade that I've been working in this field,

och under det årtionde som jag har jobbat inom det här fältet

I've noticed a pattern.

har jag sett ett mönster.

It goes something like this:

Det ser ut ungefär så här:

a woman calls me up,

En kvinna ringer mig,

she's just had a baby,

hon har just fått barn,

and she's concerned.

och hon är bekymrad.

She says, "I'm not good at this. I'm not enjoying this.

Hon säger: "Jag är inte bra på det här. Jag njuter inte av det här.

Do I have postpartum depression?"

Har jag förlossningsdepression?"

So I go through the symptoms of that diagnosis,

Jag går igenom symptomen för den diagnosen

and it's clear to me that she's not clinically depressed,

och det står klart för mig att hon inte är kliniskt deprimerad,

and I tell her that.

och jag berättar det för henne.

But she isn't reassured.

Men hon blir inte lugnad.

"It isn't supposed to feel like this," she insists.

"Det ska inte kännas så här", envisas hon.

So I say, "OK. What did you expect it to feel like?"

Så jag säger: "Okej. Hur förväntade du dig att det skulle kännas?"

She says, "I thought motherhood would make feel whole and happy.

Hon säger: "Jag trodde att moderskapet skulle få mig att känna mig hel och glad.

I thought my instincts would naturally tell me what to do.

Jag trodde att mina instinkter naturligt skulle berätta för mig vad jag ska göra.

I thought I'd always want to put the baby first."

Jag trodde att jag alltid skulle vilja sätta barnet först."

This -- this is an unrealistic expectation

Det här är en orealistisk förväntning

of what the transition to motherhood feels like.

på hur övergången till moderskap känns.

And it wasn't just her.

Och det var inte bara hon.

I was getting calls with questions like this from hundreds of women,

Jag fick samtal med såna här frågor från hundratals kvinnor

all concerned that something was wrong,

som alla oroade sig för att något var fel,

because they couldn't measure up.

för att de inte levde upp till sina förväntningar.

And I didn't know how to help them,

Och jag visste inte hur jag skulle hjälpa dem,

because telling them that they weren't sick

för att bara berätta för dem att de inte var sjuka

wasn't making them feel better.

fick dem inte att må bättre.

I wanted to find a way to normalize this transition,

Jag ville hitta ett sätt att normalisera den här övergången,

to explain that discomfort is not always the same thing as disease.

att förklara att obehag inte alltid är samma sak som sjukdom.

So I set out to learn more about the psychology of motherhood.

Så jag började försöka lära mig mer om moderskapets psykologi.

But there actually wasn't much in the medical textbooks,

Men det fanns faktiskt inte mycket i de medicinska läroböckerna,

because doctors mostly write about disease.

för doktorer skriver mest om sjukdomar.

So I turned to anthropology.

Så jag vände mig till antropologin.

And it took me two years, but in an out-of-print essay

Det tog mig två år, men i en text som inte längre trycks i nya upplagor,

written in 1973 by Dana Raphael,

skriven 1973 av Dana Raphael,

I finally found a helpful way to frame this conversation:

hittade jag äntligen något som hjälpte mig att sätta ramarna för ämnet:

matrescence.

moderdom.

It's not a coincidence that "matrescence" sounds like "adolescence."

Det är inte en slump att "moderdom" låter som "ungdom".

Both are times when body morphing and hormone shifting

Båda är tider då förändringar i kroppen och hormonernas växlingar

lead to an upheaval in how a person feels emotionally

leder till en omvälvning i hur en person känner emotionellt

and how they fit into the world.

och hur de passar in i världen.

And like adolescence, matrescence is not a disease,

Och precis som ungdom så är moderdom ingen sjukdom,

but since it's not in the medical vocabulary,

men eftersom det inte finns i den medicinska vokabulären,

since doctors aren't educating people about it,

eftersom doktorer inte upplyser folk om det,

it's being confused with a more serious condition

så förväxlas det med ett allvarligare tillstånd

called postpartum depression.

som kallas förlossningsdepression.

I've been building on the anthropology literature

Jag har byggt vidare på antropologi-litteraturen

and have been talking about matrescence with my patients

och pratat om moderdom med mina patienter

using a concept called the "push and pull."

och använt ett koncept kallat "push-pull", tryck och drag.

Here's the pull part.

Det här är drag-delen:

As humans, our babies are uniquely dependent.

Vi människor får barn som är ovanligt beroende av oss.

Unlike other animals, our babies can't walk,

Till skillnad från andra djur kan våra ungar inte gå,

they can't feed themselves,

de kan inte skaffa sig mat,

they're very hard to take care of.

de är väldigt svåra att ta hand om.

So evolution has helped us out with this hormone called oxytocin.

Så evolutionen har hjälpt oss med hormonet oxytocin.

It's released around childbirth

Det frigörs runt förlossningen

and also during skin-to-skin touch,

och även vid hud-mot-hud-kontakt,

so it rises even if you didn't give birth to the baby.

så hormonet ökar även om man inte födde barnet.

Oxytocin helps a human mother's brain zoom in, pulling her attention in,

Oxytocin hjälper en mänsklig moders hjärna att zooma in, drar i hennes uppmärksamhet,

so that the baby is now at the center of her world.

så att barnet blir medelpunkten i hennes värld.

But at the same time, her mind is pushing away,

Samtidigt trycker hennes medvetande ifrån,

because she remembers there are all these other parts to her identity --

för hon minns att det finns en hel massa andra delar i hennes identitet -

other relationships,

andra relationer,

her work,

hennes arbete,

hobbies,

hobbyer,

a spiritual and intellectual life,

ett själsligt och intellektuellt liv,

not to mention physical needs:

för att inte tala om fysiska behov:

to sleep, to eat, to exercise,

att sova, äta, träna,

to have sex,

ha sex,

to go to the bathroom,

gå på toa,

alone --

ensam -

(Laughter)

(Skratt)

if possible.

om möjligt.

This is the emotional tug-of-war of matrescence.

Det här är moderdomens emotionella dragkamp.

This is the tension the women calling me were feeling.

Det är den här påfrestningen som kvinnorna som ringer mig känner.

It's why they thought they were sick.

Det var därför de trodde att de var sjuka.

If women understood the natural progression of matrescence,

Om kvinnor förstod moderdomens naturliga förlopp

if they knew that most people found it hard to live inside this push and pull,

och visste att de allra flesta tycker att det är svårt att leva i tryck och drag,

if they knew that under these circumstances,

om de visste att under de här förhållandena

ambivalence was normal and nothing to be ashamed of,

så är kluvna känslor normalt och inget att skämmas över,

they would feel less alone,

skulle de känna sig mindre ensamma,

they would feel less stigmatized,

skulle de känna sig mindre stigmatiserade,

and I think it would even reduce rates of postpartum depression.

och jag tror att det till och med skulle minska andelen förlossningsdepressioner.

I'd love to study that one day.

Jag vill verkligen studera det någon gång.

I'm a believer in talk therapy,

Jag tror på samtalsterapi,

so if we're going to change the way our culture understands

så om vi ska förändra hur vår kultur ser på

this transition to motherhood,

den här övergången till moderskap

women need to be talking to each other,

måste kvinnor prata med varandra,

not just me.

inte bara med mig.

So mothers, talk about your matrescence

Så mammor, prata om er moderdom

with other mothers, with your friends,

med andra mammor, med era vänner,

and, if you have one, with your partner,

och, om ni har en, med er partner,

so that they can understand their own transition

så att de kan förstå sin egen övergång

and better support you.

och stötta er bättre.

But it's not just about protecting your relationship.

Men det handlar inte bara om att skydda era relationer.

When you preserve a separate part of your identity,

När ni bevarar en del av er egen identitet

you're also leaving room for your child to develop their own.

ger ni också era barn utrymme att utveckla sina egna.

When a baby is born, so is a mother,

När ett barn föds, föds också en mor,

each unsteady in their own way.

båda ostadiga på sitt eget sätt.

Matrescence is profound,

Moderdomen är djupgående,

but it's also hard,

men den är också svår,

and that's what makes it human.

och det är det som gör den mänsklig.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)