Jacqueline Woodson: What reading slowly taught me about writing | TED

Översättare: katarina sethi Granskare: Lisbeth Pekkari

A long time ago, there lived a Giant,

För länge sedan levde en jätte,

a Selfish Giant, whose stunning garden was the most beautiful in all the land.

en självisk jätte, vars fantastiska trädgård var den vackraste i landet.

One evening, this Giant came home

En kväll kom jätten hem

and found all these children playing in his garden,

och hittade en massa barn som lekte i hans trädgård,

and he became enraged.

och han blev rasande.

"My own garden is my own garden!"

"Min egen trädgård är min egen trädgård!"

the Giant said.

sa jätten.

And he built this high wall around it.

Och han byggde en hög mur runt den.

The author Oscar Wilde wrote the story of "The Selfish Giant" in 1888.

Författaren Oscar Wilde skrev berättelsen "Den själviske jätten" år 1888.

Almost a hundred years later, that Giant moved into my Brooklyn childhood

Nästan hundra år senare flyttade jätten in i min Brooklyn-barndom

and never left.

och försvann aldrig.

I was raised in a religious family,

Jag uppfostrades i en religiös familj,

and I grew up reading both the Bible and the Quran.

och växte upp läsandes både Bibeln och Koranen.

The hours of reading, both religious and recreational,

Timmarna av läsande, både religiöst och för nöjes skull,

far outnumbered the hours of television-watching.

var överlägset fler än tv-tittandet.

Now, on any given day, you could find my siblings and I

Vilken dag som helst kunde man hitta mina syskon och mig

curled up in some part of our apartment reading,

uppkrupna någonstans i vår lägenhet läsandes,

sometimes unhappily,

ibland olyckliga,

because on summer days in New York City, the fire hydrant blasted,

för att på sommardagar i New York exploderade brandposterna,

and to our immense jealousy, we could hear our friends down there

och till vår enorma avundsjuka kunde vi höra våra vänner där nere

playing in the gushing water,

leka i det forsande vattnet,

their absolute joy making its way up through our open windows.

deras oerhörda lycka som fann sin väg upp genom våra öppna fönster.

But I learned that the deeper I went into my books,

Men jag lärde mig att ju djupare jag tog mig in i mina böcker,

the more time I took with each sentence,

ju mer tid jag lade på varje mening,

the less I heard the noise of the outside world.

desto mindre hörde jag oväsendet från världen utanför.

And so, unlike my siblings, who were racing through books,

Så, till skillnad från mina syskon, som skyndade genom böcker,

I read slowly --

så läste jag sakta -

very, very slowly.

väldigt, väldigt sakta.

I was that child with her finger running beneath the words,

Jag var barnet med sitt finger löpande under orden,

until I was untaught to do this; told big kids don't use their fingers.

tills jag blev tillsagd att inte göra så, att stora barn inte använder fingret.

In third grade, we were made to sit with our hands folded on our desk,

I tredje klass var vi tvungna att sitta med händerna knäppta på bänken,

unclasping them only to turn the pages, then returning them to that position.

fick knäppa upp dem endast för att vända sida, sen återvända till positionen.

Our teacher wasn't being cruel.

Vår lärare var inte elak.

It was the 1970s,

Det var på 1970-talet,

and her goal was to get us reading not just on grade level

och hennes mål var att få oss att läsa inte bara på klassnivå

but far above it.

utan långt över.

And we were always being pushed to read faster.

Och vi blev alltid pressade till att läsa snabbare.

But in the quiet of my apartment, outside of my teacher's gaze,

Men i tystnaden i min lägenhet, utanför min lärares synfält,

I let my finger run beneath those words.

lät jag fingret löpa under orden.

And that Selfish Giant again told me his story,

Och återigen berättade den själviske jätten sin historia,

how he had felt betrayed by the kids sneaking into his garden,

om hur han kände sig förrådd av barnen som smög sig in i hans trädgård,

how he had built this high wall,

hur han hade byggt den höga muren,

and it did keep the children out,

och den höll barnen utanför,

but a grey winter fell over his garden

men en grå vinter föll över hans trädgård

and just stayed and stayed.

och bara stannade och stannade.

With each rereading, I learned something new

För varje omläsning lärde jag mig någonting nytt

about the hard stones of the roads that the kids were forced to play on

om de hårda stenarna på gatorna som barnen blev tvungna att leka på

when they got expelled from the garden,

när de blev utvisade från trädgården,

about the gentleness of a small boy that appeared one day,

om ömheten hos en liten pojke som dök upp en dag,

and even about the Giant himself.

och även om jätten själv.

Maybe his words weren't rageful after all.

Kanske var hans ord trots allt inte ilskna.

Maybe they were a plea for empathy,

Kanske var de en vädjan om empati,

for understanding.

om förståelse.

"My own garden is my own garden."

"Min egen trädgård är min egen trädgård."

Years later, I would learn of a writer named John Gardner

Flera år senare hörde jag om en författare, John Gardner,

who referred to this as the "fictive dream,"

som hänvisade till det som "fiktiva drömmen",

or the "dream of fiction,"

eller "drömmen om fiktion",

and I would realize that this was where I was inside that book,

och jag insåg att det var där jag var, inuti i boken,

spending time with the characters and the world that the author had created

och spenderade tid med karaktärerna och världen som författaren skapat

and invited me into.

och bjudit in mig till.

As a child, I knew that stories were meant to be savored,

Som barn visste jag att historier skulle njutas av,

that stories wanted to be slow,

att historier ville vara långsamma,

and that some author had spent months, maybe years, writing them.

och att någon författare hade spenderat månader, kanske år, med att skriva dem.

And my job as the reader --

Och mitt jobb som läsare -

especially as the reader who wanted to one day become a writer --

speciellt den läsare som en dag ville bli författare -

was to respect that narrative.

var att respektera den berättelsen.

Long before there was cable or the internet or even the telephone,

Långt innan det fanns kabel-tv eller internet eller ens telefon,

there were people sharing ideas and information and memory through story.

fanns det människor som delade idéer, information och minnen genom historier.

It's one of our earliest forms of connective technology.

Det är en av våra tidigaste former av sammankopplande tekniker.

It was the story of something better down the Nile

Det var historien om något bättre ner längs Nilen

that sent the Egyptians moving along it,

som fick egyptierna att förflytta sig längs den,

the story of a better way to preserve the dead

historien om ett bättre sätt att bevara döda

that brought King Tut's remains into the 21st century.

som tog Tutankhamons kvarlevor in i 2000-talet.

And more than two million years ago,

Och för mer än två miljoner år sen,

when the first humans began making tools from stone,

när de första människorna började tillverka verktyg av sten,

someone must have said, "What if?"

måste någon ha sagt: "Tänk om?"

And someone else remembered the story.

Och någon annan kom ihåg historien.

And whether they told it through words or gestures or drawings,

Och oavsett om de berättade den genom ord eller gester eller teckningar,

it was passed down; remembered:

så fördes den vidare; ihågkommen:

hit a hammer and hear its story.

slå en hammare och hör dess historia.

The world is getting noisier.

Världen blir alltmer högljudd.

We've gone from boomboxes

Vi har gått från bergsprängare

to Walkmen to portable CD players

till Walkmen till portabla cd-spelare

to iPods

till iPods

to any song we want, whenever we want it.

till vilken sång vi vill, när vi vill.

We've gone from the four television channels of my childhood

Vi har gått från de fyra tv-kanalerna i min barndom

to the seeming infinity of cable and streaming.

till vad som verkar oändlig kabel-tv och strömning.

As technology moves us faster and faster through time and space,

När teknik flyttar oss snabbare och snabbare genom tid och rum,

it seems to feel like story is getting pushed out of the way,

känns det som att historien blir knuffad ur vägen,

I mean, literally pushed out of the narrative.

jag menar, bokstavligen knuffad ut ur berättelsen.

But even as our engagement with stories change,

Men även när vårt engagemang med historier förändras,

or the trappings around it morph from book to audio to Instagram to Snapchat,

eller det yttre övergår från bok till ljud till Instagram till Snapchat,

we must remember our finger beneath the words.

så måste vi komma ihåg vårt finger under orden.

Remember that story, regardless of the format,

Komma ihåg att historier, oavsett format,

has always taken us to places we never thought we'd go,

alltid har tagit oss till platser vi aldrig trodde vi skulle nå,

introduced us to people we never thought we'd meet

introducerat oss till folk vi aldrig trodde vi skulle möta

and shown us worlds that we might have missed.

och visat oss världar som vi kanske skulle ha missat.

So as technology keeps moving faster and faster,

Så när tekniken fortsätter att gå snabbare och snabbare,

I am good with something slower.

är jag okej med något långsammare.

My finger beneath the words has led me to a life of writing books

Mitt finger under orden har lett mig till ett liv skrivandes böcker

for people of all ages,

för människor i alla åldrar,

books meant to be read slowly,

böcker avsedda att läsas sakta,

to be savored.

att njutas av.

My love for looking deeply and closely at the world,

Min kärlek för att se djupt och nära på världen,

for putting my whole self into it, and by doing so,

för att sätta hela mig själv in i den, och genom att göra det,

seeing the many, many possibilities of a narrative,

se de många, många möjligheterna i en berättelse,

turned out to be a gift,

visade sig vara en gåva,

because taking my sweet time

eftersom att ta mig den tiden

taught me everything I needed to know about writing.

lärde mig allt jag behövde veta om skrivande.

And writing taught me everything I needed to know about creating worlds

Och skrivande lärde mig allt jag behövde veta om att skapa världar

where people could be seen and heard,

där människor kunde bli sedda och hörda,

where their experiences could be legitimized,

där deras erfarenheter kunde bli legitimerade,

and where my story, read or heard by another person,

och där min historia, läst eller hörd av en annan person,

inspired something in them that became a connection between us,

inspirerade någonting i dem som blev ett band mellan oss,

a conversation.

en konversation.

And isn't that what this is all about --

Och är inte det vad det här handlar om -

finding a way, at the end of the day, to not feel alone in this world,

att hitta ett sätt, när det kommer till kritan, att inte känna sig ensam i världen

and a way to feel like we've changed it before we leave?

och ett sätt att känna att vi har förändrat den innan vi lämnar?

Stone to hammer, man to mummy,

Sten till hammare, människa till mumie,

idea to story -- and all of it, remembered.

idé till historia - och alltihop, ihågkommet.

Sometimes we read to understand the future.

Ibland läser vi för att förstå framtiden.

Sometimes we read to understand the past.

Ibland läser vi för att förstå det förflutna.

We read to get lost, to forget the hard times we're living in,

Vi läser för att försvinna, för att glömma de svåra tider vi lever i,

and we read to remember those who came before us,

och vi läser för att minnas de som fanns före oss,

who lived through something harder.

som genomlevde någonting svårare.

I write for those same reasons.

Jag skriver av samma anledningar.

Before coming to Brooklyn, my family lived in Greenville, South Carolina,

Innan vi kom till Brooklyn, bodde min familj i Greenville, South Carolina,

in a segregated neighborhood called Nicholtown.

i ett segregerat område som hette Nicholtown.

All of us there were the descendants of a people

Alla vi där var ättlingar till ett folk

who had not been allowed to learn to read or write.

som inte hade tillåtits att lära sig läsa eller skriva.

Imagine that:

Tänk er det:

the danger of understanding how letters form words,

faran i att förstå hur bokstäver formar ord,

the danger of words themselves,

faran i orden själva,

the danger of a literate people and their stories.

faran i ett bildat folk och deras historier.

But against this backdrop of being threatened with death

Men mot denna bakgrund att bli hotat till döds

for holding onto a narrative,

för att hålla fast i en berättelse,

our stories didn't die,

så dog inte våra historier,

because there is yet another story beneath that one.

eftersom det alltid finns ännu en historia under den.

And this is how it has always worked.

Och det är så det alltid har fungerat.

For as long as we've been communicating,

För så länge vi har kommunicerat,

there's been the layering to the narrative,

har det funnits skikt i berättelsen,

the stories beneath the stories and the ones beneath those.

historierna nedanför historierna och de som är nedanför dem.

This is how story has and will continue to survive.

Det är så historier har och kommer att fortsätta överleva.

As I began to connect the dots that connected the way I learned to write

När jag började koppla samman sättet jag lärde mig skriva

and the way I learned to read

och sättet jag lärde mig läsa

to an almost silenced people,

med ett nästan tystat folk,

I realized that my story was bigger and older and deeper

förstod jag att min historia var större och äldre och djupare

than I would ever be.

än jag någonsin skulle vara.

And because of that, it will continue.

Och på grund av det kommer det att fortsätta.

Among these almost-silenced people

Bland dessa nästan tystade människor

there were the ones who never learned to read.

fanns det de som aldrig lärde sig att läsa.

Their descendants, now generations out of enslavement,

Deras ättlingar, nu generationer efter förslavningen,

if well-off enough,

om de var välbärgade nog

had gone on to college, grad school, beyond.

hade gått vidare till högskola, universitet och utöver det.

Some, like my grandmother and my siblings, seemed to be born reading,

Vissa, som min mormor och mina syskon, verkade födas läsande,

as though history stepped out of their way.

som om historien flyttat sig åt sidan för dem.

Some, like my mother, hitched onto the Great Migration wagon --

Vissa, som min mamma, rycktes med av det stora migrationståget -

which was not actually a wagon --

som inte var något egentligt tåg -

and kissed the South goodbye.

och kysste södern adjö.

But here is the story within that story:

Men här är historien inom den historien:

those who left and those who stayed

de som lämnade och de som stannade

carried with them the history of a narrative,

bar med sig historien av en berättelse,

knew deeply that writing it down wasn't the only way they could hold on to it,

och visste starkt att skriva ner den inte var den enda vägen att behålla den,

knew they could sit on their porches or their stoops at the end of a long day

visste att de kunde sitta på sina verandor eller sina förstutrappor vid dagens slut

and spin a slow tale for their children.

och berätta en långsam saga för sina barn.

They knew they could sing their stories through the thick heat of picking cotton

De visste att de kunde sjunga sina historier i hettan vid bomullsplockandet

and harvesting tobacco,

och tobaksskördandet,

knew they could preach their stories and sew them into quilts,

visste att de kunde predika sina historier och sy dem till lapptäcken,

turn the most painful ones into something laughable,

vända de mest smärtsamma till något skrattretande,

and through that laughter, exhale the history a country

och genom det skrattet, andas ut historien om ett land

that tried again and again and again

som försökte åter och åter och åter igen

to steal their bodies,

att stjäla deras kroppar,

their spirit

deras kraft

and their story.

och deras historia.

So as a child, I learned to imagine an invisible finger

Så som barn lärde jag mig att föreställa mig ett osynligt finger

taking me from word to word,

som tog mig från ord till ord,

from sentence to sentence,

från mening till mening,

from ignorance to understanding.

från okunskap till förståelse.

So as technology continues to speed ahead,

Så när tekniken fortsätter att öka farten

I continue to read slowly,

fortsätter jag att läsa sakta,

knowing that I am respecting the author's work

och vet att jag respekterar författarens verk

and the story's lasting power.

och historiens bestående styrka.

And I read slowly to drown out the noise

Och jag läser sakta för att dränka oväsendet

and remember those who came before me,

och minnas de som fanns innan mig,

who were probably the first people who finally learned to control fire

som antagligen var de första människorna som äntligen lärde sig kontrollera eld

and circled their new power

och omringade sin nya kraft

of flame and light and heat.

av låga och ljus och värme.

And I read slowly to remember the Selfish Giant,

Och jag läser sakta för att minnas den själviske jätten,

how he finally tore that wall down

hur han slutligen rev ner muren

and let the children run free through his garden.

och lät barnen springa fritt genom hans trädgård.

And I read slowly to pay homage to my ancestors,

Och jag läser sakta för att hylla mina förfäder,

who were not allowed to read at all.

som inte tilläts läsa alls.

They, too, must have circled fires,

Även de måste ha omringat eldar,

speaking softly of their dreams,

milt talande om sina drömmar,

their hopes, their futures.

sitt hopp, sin framtid.

Each time we read, write or tell a story,

Varje gång vi läser, skriver eller berättar en historia,

we step inside their circle,

stiger vi in i deras cirkel,

and it remains unbroken.

och den förblir obruten.

And the power of story lives on.

Och berättelsens makt lever vidare.

Thank you.

Tack.

(Applause)

(Applåder)